Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.

Det handlar om den så kallade Vänstern som tycks kunna beteckna nästan vilken politisk hållning som helst. I varje fall kan två typiska men i mitt tycke motsägelsefulla hållningar identifieras. Den första är Vänstern i dess traditionella socialistiskt orienterade tappning. Den andra är Vänstern i bemärkelsen stödtrupperna för wokism och politisk korrekthet.

När jag växte upp och bekantade mig med begreppet Vänster i dess ursprungliga form handlade den om att staten skulle hålla den privata äganderätten tillbaka för att kompensera arbetare och andra fattiga människor för kapitalets utsugning eller, i något mer religiöst uppskruvad form, för att människan genom införandet av kollektivt ägande skulle frigöra de av det kapitalistiska systemet först frigjorda och sedan klavbundna produktivkrafterna och därmed skapa mänskligheten en paradisisk tillvaro. (De socialistiska och de kristna lärosatserna och tankegångarna hade långt mer gemensamt än någon av de ideologiska kontrahenterna ville erkänna.)

De tänkesätt som numera kallas Vänster har ingenting med idégodset från Marx, Lenin och Mäster Palm, kanske inte ens Olof Palme, att göra. Tydligast blir detta i synen på staten.

För den gamla Vänstern var staten en praktisk och tillfälligt nödvändig inrättning som dess ledarpolitruker för viss tid behövde för att genomföra den röda omställningen men strax därefter skulle ”vittra bort” eftersom den egentligen var ett otyg som stod i vägen för människans befrielse.

För den nya Vänstern, dagens Vänster som jag alltså menar är en helt annan varelse än den gamla – båda må vara odjur men de är olika odjur ungefär som Behemot och Leviatan i Jobs bok – är staten ingenting som på sikt bör förintas utan tvärtom en inrättning som till alla lycka bär och därför ständigt bör ges ökad makt (vilket naturligtvis också är den djupaste instinkten hos det samhällsskikt, politikerväldet, som kontrollerar staten).

Den relativt nyuppfunna och ständigt utvecklade wokeideologin – som numera alltså tillskrivs Vänstern – är egentligen ett slags statsideologi vilket, tror jag i alla fall, blir uppenbart när man inser att inga wokeidéer kan stå på egna ben eftersom de går emot människans instinkter och därför måste stagas upp, administreras, finansieras och regleras av staten för att kunna leva vidare.

Till exempel skulle tanken på att män ska få tävla i kvinnosporter aldrig kunna överleva i fritt tillstånd. Likaså tanken att samer ska kompenseras ekonomiskt för att deras förfäders näsor mättes för mer än ett sekel sedan. Det är en idé som inte skulle klara sig en vecka utan statlig uppmuntran och finansiering. Samma med den dyrbara uppfattningen, som kräver nya jätteinsatser från statens sida, att världen kommer att gå under av värmeslag. På liknande sätt måste staten växa och utvecklas för att kunna härbärgera hela idépaketet kring uppfattningen att vita män genom århundradena gjort sig rika på vad de stulit från mörkhyade ursprungsfolk.

Men om den nya Vänstern inte som den gamla bygger på något slags socialism, på vad bygger den då? Jag kan inte se att det handlar om något annat än en modern variant av fascism. ”Ett Folk, ett Rike, en Ledare”, sa Hitler i en otvetydig hyllning till sig själv och till staten. Mussolinis ledande princip var att medborgarna var till för staten, inte det motsatta. ”Allt inom staten, ingenting utanför staten, inget mot staten”, formulerade han sin devis.

Wokismen är en fascistisk ideologi som alltmer artikuleras av en antisemitisk Vänster vars mål är mer statlig makt under politikerväldets överinseende.

Har jag missförstått, kanske?