Presidentvalet i USA har återigen gett makten till Donald Trump. Detta trots att han är narcissist, har storhetsvansinne, dömd för diverse brott, har ”taffligt” språk och ljuger ofta. I filmen The Apprentice, som går på biograferna nu, förstår man honom bättre. Trumps läromästare var advokaten Roy Cohn, 1927 – 1986, känd/ökänd från bland annat McCarthys senatsförhör om oamerikanska aktiviteter och rättegången mot spionerna Rosenberg. Cohn lärde Trump att aldrig medge något fel, alltid attackera, ljuga om det behövs och aldrig aldrig ge sig. Allt detta tog Trump till sig, och följdriktigt har han aldrig medgett att han förlorade presidentvalet 2020 eller att han stötte, eller till och med initierade, invasionen av Capitolium 2021. Precis sådan arrogans är delvis det som har gjort Donald Trump så framgångsrik.

Man kan jämföra ”Trumpismen” med det svenska PK-samhället. Demokraterna, och vänstern i Sverige, har under åren förespråkat könsbyten för barn, lågaffektivt bemötande av brottslingar, hävdat klimatnödläge, värdegrund, utbildning i genus- och ”kritiska vithetsstudier” för statsanställda och skolelever. Dessa frågor har kommit att symbolisera demokraternas ideologiska ökenvandring och har ständigt av republikanerna utmålats som elitiska och ideologiskt förblindade, fullkomligt bortkopplade från många amerikaners vardag. Demokraternas koppling till den amerikanska arbetarklassen har i mångt och mycket klippts av, liksom att Socialdemokraterna tappat kanske 1/3 av sina arbetande LO-medlemmar.

Ju mer innerstadsväljarens föreställningsvärld dominerar politiken, desto mindre blir stödet utanför bubblan. Bristande förståelse för vilka frågor som väljare berörs är en sak, men värre är när väljarnas bekymmer eller tankar betraktas som en konsekvens av desinformation eller att de är korkade och bigotta (som Hillary Clintons nedvärderande uttryck ”basket of deplorables och Bidens tal som ”skräp”, båda om Trumps väljarbas)

Den gångna amerikanska valrörelsen visar hur traditionella medier helt eller delvis har rundats av Republikanerna. Det finns helt enkelt gott om alternativ för direktkommunikation med väljare. Den politiska dagordningen sätts inte längre i USA av New York Times eller de stora TV-kanalerna som CNN eller för Sveriges del av DN och Public Service. Poddaren Joe Rogans intervju med Donald Trump, som varade i nästan tre timmar, sågs av 45 miljoner på Youtube. Här i Sverige har vi bloggaren Henrik Jönsson, SwebbTV, e-tidningarna Kvartal, Bulletin, Smedjan och Det Goda samhället som exempel på alternativa medier. Det är på många vis en ny politisk verklighet som inte behärskas av de gamla institutioner.

Demokraterna vant sig vid att ta svarta afroamerikaner, latinos och även unga väljare för givna liksom Socialdemokraterna gjort med sina arbetarväljare. Man skulle nästan kunna påstå att Trump blivit ”a working class hero” (efter John Lennons berömda låt med samma namn). I Sverige har till exempel SD ca 20 % invandrarväljare som försöker assimilera sig i Sverige, vill ha fungerande skolor (friskolorna har ca 20 % invandrarbarn) och lag och ordning på gatorna. Migrationen och ekonomin blev stora faktorer i USA (liksom i Sverige och EU) och bidrog till Trumps valvinst.

Den avhoppade SvD-skribenten Malin Ekman skriver om tillitskrisen mellan å ena sidan många amerikanska väljare och å andra sidan en liberal elit (där de stora medierna förstås ingår) som uppfattas förakta vanligt folk och tro att de vet bättre vad medelamerikanerna behöver än de själva gör. Det rör allt från förfäktandet av den så kallade wokeideologin till förhållandet till medierna. Om förtroendet för de institutioner som ska beskriva verkligheten för medborgarna är lågt är det kanske inte förvånande att folk inte litar på den bild de får av Trump där.

Bortom allt ståhej och valpropaganda så hade, enligt Ekman, det amerikanska folket ett enkelt val: Amerika eller socialism? Detta var långt viktigare än individer, skandaler, eller politiska grodor. Och Trump vann inte, utan socialismen förlorade, skriver debattören Ronie Berggren. Men samma folk som valde Donald Trump valde också bort något annat – de valde bort socialismen. Det var socialism som Kamala Harris stod för, med sina förslag om skattehöjningar, gåvor till förstagångsköpare av bostäder och pristak på livsmedel. Dessutom bidrog hennes flamsiga sätt och oförmåga att formulera ett trovärdigt program, förutom att hon ”inte var Trump”, till valförlusten.

Det är mycket som både fascinerar och skrämmer med Donald Trump och hans politiska rörelse. Till exempel: hur kan vuxna människor stödja en kriminell lögnhals som inte kan tala sammanhängande? Hur kan man rösta på en person som handgripligen försökte använda juridiken för att kortsluta ett demokratiskt maktskifte? Hur kan man höra på det han säger utan att känna panik? Trumps inställning till NATO (att Europa åker snålskjuts på USA), klimatet, den illegala invandringen och globaliseringen (den mellan globaliseringens vinnare och dess förlorare (de som förlorat sina jobb till Kina) – som ingen låtsades fanns) skilde sig dock markant från Bidenadministrationen där Harris ju ingår.

Trump har gjort politiken till en plats där känslor blivit en del av spelet och för många av hans väljare är det precis det som lockar. Han har gett en röst åt alla som känner sig bortglömda och lurade av makten. I stället för att bara vara en röst på en röstsedel har han blivit ett uttryck för frustration och hopp. Och oavsett vad man tycker om Trump har han visat att just de känslorna kan vara nog så kraftfulla. Och i Sverige är det på sätt och vis likadant. När Jimmy Åkesson nyligen hade bröllopsfest för ca 500 personer visade PK-klägget på Söder sin arrogans för festen; det hade minsann serverats ”lådvin och billiga snacks”.

Eller som debattören Jens Ganman säger: ”Över hela världen identifierar sig vanliga människor, vanliga arbetare, med Donald Trump, så i Sverige. Eliten gjorde honom till en underdog 2016 – och nu igen 2024. Socialister” som Greider, Andersson, Schulman, Wolodarski m.fl. står där som fågelholkar. Ni gick bort er i myten om er egen humanistiska förträfflighet. Ni är problemet – Inte lösningen”.

Det är daga att montera ner wokeismen och förhålla oss till ”verklighetens folk”. Det kan bli spännande fyra år.