Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.

Tja, det hade nog för fem miljarder år sedan inträffat ett kanske lika märkvärdigt underverk, nämligen att jorden och den övriga tillvaron skapades, men att förklara detta har inte fallit på samhällsgrubblarnas lott utan i stället ålagts en helt annan grupp människor som gått på reallinjen och därför varit som klippta och skurna för att förklara hur Gud, eller vem det var, hade gjort sitt stora trick. Jag behöver väl inte säga att de, precis som samhällsgrubblarna, hittills misslyckats i sitt uppsåt.

Samhällsgrubblarnas underverk började för ungefär tvåhundra år sedan och pågår troligen fortfarande ehuru numera med så mycket mindre ork att det som många betraktar som ekonomisk tillväxt och mäts i tiondels procent i verkligheten kanske bara är ett samhällssystems dödsryckningar. Undret är alltså den obändiga ekonomiska tillväxten och det allmänna välståndet. Båda dessa krävs för att undret ska räknas som äkta vara ty ekonomisk tillväxt utan allmänt välstånd har vi tillfälligtvis haft tidigare – jag tänker till exempel på den spanska guldrushen till Latinamerika – så det räknas inte och ej heller epoker när kungar visserligen bar silkesstrumpor men inte de vanliga fattiglapparna, allt detta till skillnad från vår tid när strumporna är en slit och släng-produkt och envar även har råd med en iPhone 16 Pro Max.

Även jag har genom åren, full av visserligen falsk men ändå befogad ödmjukhet, tillsammans med mer eller mindre bemärkta överdängare såsom Karl Marx och Alexis de Tocqueville ofta, i kraft av nya upptäckter och insikter, anmält mig till start i förklaringstävlan men trots detta alltid nekats det engagerade erkännande jag tycker mig förtjäna vilket delvis kan bero på att någon annan upptäckt samma sak redan före första världskriget. ”Om jag sett längre än andra beror det på att jag stått på jättars axlar” är en snitsig formulering som någon annan säkerligen kommit på flera hundra år före mig.

Utan att vilja rangordna de samhällsgrubblare som närmar sig på upploppet och troligtvis kommer att stå distansen ut måste jag särskilt framhålla Montesquieu med klimatläran och Weber med den protestantiska etiken. Kylan tvingade de nordiska folken, som enligt facit blev ledare i grenen utveckling, att jobba i stället för att roa sig och filosofera. Kylan säkerställer att hela folk ständigt befinner sig på svältens och förintelsens gräns och därför varken har råd att supa eller tid att käfta med sin nästa. Och de som får för sig att de har sådana rättigheter blir snart förintade av ödet så att de inte ligger de övriga till last. Härliga tider, håll med om det!

Men tänk om sådana människor av misstag råkar ackumulera ett ekonomiskt överskott? Hur ska de avhållas från att slösa bort sina rikedomar på snus och peruker? Där behövs en Weber för att peka på att människorna konstruerat sig en kalvinistiskt sinnad gud som med helvetet som piska och himlen som morot förmanade dem att spara hur rika de än blev. (Kollegan Marx förtydligade gudens maning till kapitalisterna: ”Ackumulera, ackumulera, det är maningen från Gud och alla profeterna”.)

Sedan kommer alla de andra tänkarna som påminner om nyfikenhetens, uppfinningsrikedomens, företagsamhetens och den ständiga idoghetens nödvändighet. Solidaritetens och människokärlekens också kanske, men där rör vi oss in på minerad mark, särskilt om staten försöker göra sig poänger av att ta sådana dygder på entreprenad och därmed öppna en burk med tillförlitligt dödliga gifter för utvecklingen, nämligen den otyglade välfärdsstaten och en allmän föreställning om att envars krav på omvärlden är rättmätiga.

Bland en av mig otippad förkunnares – av kylans, fattigdomens och den karga naturens uppfostrande inverkan på människor av det rätta virket som Knut Hamsun (bilden), norsk nobelpristagare i litteratur år 1920 tillika hustruförtryckare och sinnessjukförklarad hitlerist – verk hittar jag boken Markens gröda som får mig att förstå att Webers kalvinism även frodades i de svensknorska fjällen med ungefär samma fördelaktiga slutresultat i form av den höga levnadsstandard som vi åtnjuter idag.

Inger och Isak bor i en ensam koja i ödebygden på fjället i höjd med Trondheim. Inger är harmynt och så vedervärdig att se på att ingen annan än den fule och fattige Isak vill ha henne. De har inget annat än hårt arbete att syssla med. De dikar åkrar, skaffar get, bygger lagård och vinnlägger sig att inte slösa bort ett öre. Inger får känna av storstadens flärd och kommer tillbaka till gården Sellanrå med symaskin och moderna idéer om sjalar och kjollängder. Men gradvis bleknar stadskulturen och hon blir åter ödebygdens dotter. Hon får bukt med sitt lättsinne:

Så var det med många små och oskyldiga ting. Ringen tog hon av sig, och sina käckt halvkorta kjolar gjorde hon längre. Hon hade blivit så tankfull, det blev tystare på gården, besöken avtog, de främmande flickorna och kvinnorna från bygden kom mera sällan därför att hon inte inlät sig med dem. Ingen kan leva långt inne i obygden och hålla på med stoj och skämt. Glädje är inte detsamma som nöje.

I ödemarken har varje årstid sina under, men alltid och oföränderligt är det den tunga, omätliga tystnaden från himmel och jord, begränsningen åt alla håll, skogsmörkret, trädens skönhet. Allt är tungt och vått, ingen tanke är omöjlig där… Men för övrigt återstod ingenting annat än att själv göra sitt arbete väl och inte spara sig. Ännu en sak kunde hon göra: klä sig i anspråkslösa kläder och bara knyta ett litet blått sidenband om halsen när det var söndag. Denna oäkta och onödiga fattigdom var uttryck för ett slags filosofi, för självförnedring, för stoicism. Det blå sidenbandet var använt, var bortsprättat från en mössa som barnet hade vuxit ur, det var urblekt här och där och rent ut sagt lite sjaskigt – nu använde Inger det som en ödmjuk prydnad på helgdagarna. Ja, hon överdrev och efterliknade armodet i stugorna, hon gjorde sig falskeligen till fattig – skulle hennes förtjänst varit större om hon varit tvungen till så ringa utsmyckning?

Den fejkade fattigdomen var ädlare än den äkta. Såklart att det sparas mycket i ett samhälle där folk tänker så. Och ackumuleras och investeras en hel del så att BNP kan växa.