Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.

Det första påpekandet är att vi är på väg in i en existens där tekniken, exempelvis i form av artificiell intelligens, kan totalförvrida världen så att vi varken kan lita på bilder eller texter eller några andra normalt pålitliga sinnesintryck vilket gör att vi varken ontologiskt eller epistemologiskt, det vill säga inte alls, begriper något.

Först tänkte jag att den observationen åtminstone tills vidare är överdriven eftersom jag själv menar att jag begriper världen tillräckligt för mina behov. Men sedan, som genom ett ingripande från en tillrättavisande högre makt, fick jag ångra denna förmätna uppfattning genom att min skrivare la av och jag tvingades ägna flera timmar åt att försöka etablera kontakt med skrivarleverantören HP:s supportavdelning som satt i Indien och började vårt möte med att misslyckas med att ta betalt av mig och därför, kanske som straff, vidarekopplade mig till cyberspace där det, kan jag tala om, spelas förskräcklig musik i telefonluren. Jag förstod då, om jag inte hade begripit det tidigare, att Strannegård kan ha rätt i att man inte fattar något nu för tiden.

Strannegårds andra påpekande var att tillvaron – jag skriver ”tillvaron”, inte ”samhället” just eftersom så många i vårt land, vilket är min poäng i denna text, inte kan skilja på ”samhället” och ”staten” och därför felaktigt, men delvis begripligt, skulle ha tolkat det som att Strannegård krävde insatser av nya myndigheter – måste vidta lämpliga motåtgärder. ”Hur ska vi navigera i ett medielandskap som är så perforerat av falska sanningsanspråk och simulerade verkligheter? Som så ofta är svaret att individernas förmåga att stå emot och genomskåda manipulationer måste tränas upp med hjälp av övning i faktasökande, reflektion, omdöme och artikulering. Säkerställandet av fakta, det kritiska tänkandet, tolkningsförmågan och de fria uttrycken är viktigare än någonsin… Här har naturligtvis utbildningsväsendet en central roll. Våra skolor behöver drilla unga i bildanalys. Och våra universitet behöver ta sitt ontologiska och epistemologiska ansvar på än större ansvar… att källkritiskt låta verkligheten så som den framträder inför våra ögon ta plats och tolkas.”

Där har professorn tillika rektorn såklart rätt. Ack att landets lärare begrepe (konjunktiv, inte skrivfel) detta! Men sådan är inte landets metod ty svenskarnas djupaste instinkt är inte att kalla på förnyade och förstärkta individuella plikter när bekymmer hopar sig utan tvärtom att kräva politiska ingrepp och offentliga åtgärder som om några dussin ledande politiker skulle haft kraften att rätta till problem som orsakas av att miljontals människor väljer att vänta på direktiv uppifrån i stället för att själva ta itu med allt trassel som angriper dem. När svårigheter närmar sig och samhällskroppens immunförsvar mobiliseras visar det sig regelmässigt att hemvärnets första åtgärder inte är att ladda bössorna för att skjuta mot fienden utan att kräva fler myndigheter, fler regelverk och ökade statsanslag.

I grunden har vårt folk en religiös instinkt med innebörden att det finns en allsmäktig gud, som inte längre kallas Gud utan Politiken, från vilken vi väntar frälsning och övermänskligt förnuft. Och när inga lösningar materialiseras väljer vi att döpa om problemen till utmaningar och skylla på att den artificiella intelligensen har bedragit oss när vi inte orkar genomskåda det trams som media och den dominerande samhälleliga självförståelsen för det mesta består oss med.