James O’Keefe nådde internationell ryktbarhet 2020, när hans organisation Veritas avslöjade en lång rad oegentligheter i det amerikanska presidentvalet. Två år senare blir han viral på nytt. Denna gång med en video som visar hur en forskningschef på Pfizer, under en fingerad Tinder-date, skryter med hur man kan manipulera virus för att ”skräddarsy” kommande vacciner. Videon slutar med att Pfizerforskaren löper amok och börjar slå vilt omkring sig. Kort därefter blir O’Keefe kickad, utfrusen och stämd av sin egen organisation.

Nu gör han come-back med en dokumentär om migrationskaoset vid USA’s södra gräns. Lagom till ännu ett presidentval släpps filmen Line in The Sand på Tucker Carlssons mediakanal TCN (tyvärr bakom betalvägg).

Filmen är en ganska rörig historia, mestadels berättad med skakig handkamera. James O’Keefe tar på sig Indiana Jones-hatten och åker till Mexico, där han blandar sig med strömmen av migranter. Han tjuvåker på smutsliga godsvagnar, blir arresterad, kryper i grottor och dokumenterar allt som händer hela vägen till New York. Ibland uppträder han som journalist, ibland som mannen på gatan och ibland som flykting från Ukraina. Han intervjuar poliskonstaplar, lycksökande latinos, uppgivna eller möjligen korrumperade gränsvakter, busschaufförer, folk på härbärgen, droghandlare och alla som på något sätt är inblandade.

Ett genomgående tema i filmen är den ekonomiska aspekten. Kostnaden som intervjuade migranter säger sig ha betalt, för att ta sig hela vägen till USA via inofficiella ”resebyråer”, varierar mellan 1500 och 8000 dollar. Med tanke på att tusentals passerar gränsen varje dag blir det ganska mycket pengar. Till det kommer vinsterna från den mycket lukrativa droghandel som följer i migranternas spår.

Till profitörerna måste även räknas den uppsjö av ideella organisationer, företag och NGO’s som säljer specifika tjänster till myndigheter, relaterade till migration. Och det är inte småpengar det handlar om. Här är några exempel på aktörer som O’Keefe stöter på under sin odyssé. (Siffrorna anger beviljade statsbidrag, SC = Salaries Compensations). I några fall nämns inte budgetåret.

Immigrant Defenders – $6 600 000, SC:$4 000 000

Asian Americans Advancing Justice – $39 100 000, SC: $3 000 000

Catholic Charities of Los Angeles Inc. – $42 800 000, SC: $22 500 000

Sunny Glen Children’s Home – $48 000 000, (2024)

Hands of Healing – $42 000 000, (2024)

South West Key Program – $978 000 000, (2024)

Urban Strategies – $29 900 000, (2022-25)

MVM Inc. – $129 000 000 (2024)

Trailboss Enterprises – $46 200 000, (2024)

ISS Action INC – $13 800 000, (2019-24)

G4S Security Solutions – $11 000 000, (2024)

Bara de här exemplen går loss på ungefär 15 miljarder svenska kronor. USA tycks precis som Sverige ha drabbats av ett parasiterande migrationsindustriellt komplex. Och precis som i Sverige fungerar det som en bromskloss på genomgripande politiska förändringar.

En av de mindre profitörerna är välgörenhetsorganisationen La Jornada vid St Paul’s Episcopal Church i New York. För den ringa summan av $40 får vem som helst en fiktiv folkbokföringsadress i kyrkans lokaler. Vill man fylla i en asylansökan blir det dyrare, då debiterar kyrkan $600. Lika mycket kostar det att få hjälp att söka arbetstillstånd. Här följer en bisarr scen där organisationens grundare, som när han inser att han blivit granskad konfronterar O’Keefe på gatan och inför förbluffade fotgängare anklagar honom för att stjäla barn.

Därmed kommer vi in på filmens andra tema. Den stora mängden ensamma barn som dyker upp vid Mexikanska gränsen är förstås en känslig fråga. Och det är riktiga barn det är fråga om. Inte skäggiga ynglingar, som i fallet med de svenska ”ensamkommande”. En gränsvakt berättar att den yngsta han stött på var tre år.

Många av de här barnen försvinner. Andra transporteras till väl inhägnade barackläger i väntan på att överlämnas till en så kallad ”Sponsor”, som i bästa fall är en fosterfamilj. Att det kan vara lite si och så med kontrollen av vem som tar över barnet, visas av ett internt mail O’Keefe kommit över, och där det står att den som sköter transporten ”…is taking the liberty of accepting alternative dokuments without FFS approval”. (FFS betyder Federal Field Specialist och är myndigheternas representant vid omplacering av barn).

Alltid svårt att veta vad som är sant. Men det är säkert ingen lätt uppgift att i en handvändning hitta fosterfamiljer åt tiotusentals traumatiserade barn, utan identitetshandlingar. Kan tänka mig att människohandlare som uppträder civiliserat och ger ett gott intryck, har goda chanser att slippa rigorösa kontroller. Organiserad barntrafficking i västvärlden avfärdas gärna som konspirationsteorier, spridda av populister som Donald Trump. Att det ändå är en viktig fråga för amerikaner visas av att lågbudgetfilmen ”Sound of Freedom” (som jag skrev om här) snabbt klättrade upp på biotoppen.