När den hittills största migrantvågen drabbade Sverige för ungefär tio år sedan var det fortfarande många svenskar som inte trodde på företeelsen ”kulturskillnader”. De trodde inte att det fanns några mentala skillnader mellan oss svenskar och asylsökande från exempelvis Syrien, Irak och Etiopien annat än att invandrargruppen ofta hade krulligare hår och mörkare skinn. I övrigt var de nyanlända lika svenska som om de vuxit upp i Alingsås. Den svensk som uttryckte någon annan uppfattning hade enligt den allmänna meningen i egenskap av rasist mält sig ur den nya, med MENA-gener förstärkta, svenska gemenskapen.

Tio år senare har den allmänna meningen enligt egen uppfattning mognat och närapå erkänt förekomsten av kulturskillnader. Viktiga människor som polischefen Lundh och förre statsministern Löfven har krupit till korset och förklarat att ”de varit naiva” (utan att för den skull ha gjort några särskilda rättarting vilket får åtminstone mig att misstänka att deras omvändelse inte riktigt skett med den hjärtats förkrosselse som en bikt måste innehålla för att bli trodd).

Vare sig vi kommit närmare någon djupare förståelse för tänkesätten hos utomeuropeiska invandrare, vilket jag, med tanke på de allt högljuddare kraven på att de helst bör utvisas, alltså betvivlar, så har jag på senare år upptäckt en numera obestridlig kulturklyfta som går mellan två kulturer som vi normalt betraktat som förbundna i evig vänskap och djup ömsesidig förståelse, nämligen den svenska och den amerikanska.

In i denna svenskamerikanska, transatlantiska kulturella gemenskap kliver plötsligt ett främmande element som fyller en äkta svensk med fasa: den burduse och äcklige mångmiljardären Trump. Hur har han slunkit in bland de riktiga amerikanerna som uppför sig som väluppfostrade svenska förortsbor? Det blev jag, som bott i USA i fyra år och varit gift med en amerikanska, oväntat varse för bara några år sedan. Jag förstod plötsligt som genom en uppenbarelse att Trump inte hade våldfört sig på det riktiga Amerika utan att han var det riktiga Amerika, åtminstone den halva som röstar på honom.

Detta uppdagades för mig när min dotter i första äktenskapet damp ned i Sverige med en ung man som jag gradvis anade planerade att bli min svärson. Han var byggnadsarbetare, född och uppvuxen i Florida och bar ständigt en pistol i bältet. Han var väluppfostrad och artig. Det var nästan omöjligt att få honom att tilltala mig med förnamn i stället för ”Mr Engellau” och ”sir”. Paret hade redan flyttat in i det skruffigaste lilla lantegendom i South Carolina som man kunde tänka sig. På tomten fanns en svinstia med ett antal ilskna galtar. Det rådde dålig stämning mellan en av galtarna och den blivande svärsonen. Galten bet svärsonen på flera ställen i benet varpå den djurvane unge mannen sammankallade grisarna till en offentlig avrättning och sköt ihjäl den besvärlige galten. Det hade tydligen inte alls generat de övriga grisarna.

Svärsonen har vunnit mitt hjärta genom sin kärlek till min förtjusande dotter. Han röstar självklart på Trump. Det där med kulturer är inte lätt. Jag vet inte om vi svenskar är mer lika en genomsnittsamerikan än en imam i Bagdad.