Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Jag vet vad jag pratar om ty jag var ganska djupt insyltad i de ”systemskiften” som framför allt moderaterna ville genomföra i den offentliga sektorn. De använde ett särskilt ord för dessa systemskiften, nämligen ”privatisering”.

Ett upplägg, som vem som helst borde ha fattat var feltänkt, var när kommunerna för privatiseringens skull började sälja sina elkablar till fastigheterna, ett naturligt monopol, till kapitalister som naturligtvis gjorde sitt yttersta för att plocka fram monopolvinster vilket vi elanvändare märker i våra elnätsräkningar.

En annan sorts privatisering som i vissa fall kunde fungera bra var när kommunen la ner exempelvis busslinje 47 och tog in konkurrerande anbud på driften. Den priskonkurrensen gjorde nog att det för det mesta blev billigare för kommunen.

Ett lurigt exempel på skadliga privatiseringar var när kommunerna började begära in anbud på individuell och ofta ganska intim service såsom äldreomsorg. Rätt metod hade varit att införa någon sorts äldreomsorgspeng så att klienterna själva kunde välja äldreboende efter tycke och smak, men så blev det inte. Liksom bussbolagen konkurrerade äldreomsorgen, även om de påstod motsatsen, bara med låga kostnader för kommunerna, inte med trivsel för de så kallade brukarna.

Men den stora och riksomvälvande förändringen som privatiseringen medförde hade ingen, inte ens jag, begripit förrän den var ett faktum och knappt ens då. Det handlade om hur den svenska kapitalismen organiserade sig. Sedan demokratin etablerats och socialdemokraterna blivit det statsbärande partiet var det svenska kapitalet tvunget att organisera sig mer målmedvetet än tidigare. Förut hade kapitalisterna utgjort den härskande klassen och behövde inte särskilt oroa sig för hegemonin. Men nu, med demokratins genombrott och det faktum att folkflertalet inte bestod av kapitalister och dessas närmaste vänner, måste ägarna till produktionsmedlen organiserade sig för att förhindra att staten började flytta fram positionerna och genomföra olika oförsonligt diskuterade politiska reformer såsom nationalisering av banker och statligt tvångsomhändertagande av andra betydelsefulla producenter. Socialismen var en levande och vital kraft som ej kunde negligeras.

Kapitalet bildade därför vad som i praktiken var ett målmedvetet, välfinansierat och ideologiskt vältränat kampförbund som döptes till Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. Organisationens huvuduppgift var att hålla staten kort. Den offentliga sektorn fick inte expandera förbi sina naturliga gränser som ansågs vara det minimum som kapitalisterna hade lust att betala för. Ett slags fred etablerades med socialisterna. Parterna respekterade varandras kärnintressen.

Detta upplägg raserades på 1990-talet, inte, som man skulle kunna tro, genom att socialisterna radikaliserades och tog ökad kontroll utan genom att kapitalet började kasta lystna blickar på de över åren stadigt växande summorna som kontrollerades av det välfärdsindustriella komplexet. Varför skulle kapitalet inte kunna komma åt en bra bit av dessa summor genom att på kommunens bekostnad driva privata dagis och vårdhem?

På det viset förlorade SAF sina huggtänder. Det gick inte att skälla som en bandhund över skatter och statliga beslut när den egna organisationens styrelse delvis bestod av direktörer som hade den offentliga sektorn till framstående och respekterad kund. Mycket riktigt avvecklades det eldsprutande SAF år 2001 och ersattes av det mer väldresserade Svenskt Näringsliv som vid det laget tappat intresse för att försöka förinta staten och i stället koncentrerade sig på att skicka fakturor.

Jag gissar att det var så det gick till när den gamle Scania-chefen Leif Östling blev avsatt som ordförande i Svenskt Näringsliv. Östling mindes takterna från SAF-tiden och frågade ”vad fan han fick för alla pengar” han betalade i skatt. Men det skulle han inte ha gjort ty säkert fanns där flera kollegor som tjänade rejält på uppdrag åt det offentliga. Vad menade Östling med att fråga om skattepengarna gjorde någon nytta? De gick till löner och avkastning till hans styrelsekollegor, skulle inte det vara nytta, kanske?

Sedan Svenskt Näringsliv i sitt eget intresse började solidarisera sig med staten kan man inte längre riktigt lita på dess bedömningar. Tidningen Näringsliv deltog nyligen i ”debatten om sjukskrivningarna” (https://www.tn.se/arbetsmarknad/39692/unga-sjukskrivna-dubbelt-sa-ofta-som-aldre-handlar-om-lattja/):

Unga mellan 20 och 29 år är sjuka dubbelt så ofta som sina äldre kollegor, visar nya siffror. På drygt tio år har korttidsfrånvaron fördubblats. ”För mig känns det som att många unga idag har blivit bekväma”, säger företagaren X till TN…

X menar att ungdomarna är lata:

Nu är jag elak men jag vill säga att det handlar om lättja. För mig känns det som att många unga idag har blivit bekväma. Det kan vara svårt att få den nya generationen att känna ansvar. Vi hade 60-åringar hos oss som aldrig var sjukskrivna medan de i åldern 20–25 kunde ha hur många sjukdagar som helst.

För det gamla SAF hade analysen och åtgärdsplanen kommit automatiskt. ”Det är orimligt att unga skulle vara dubbelt så sjuka nu som för bara tio år sedan.” Man fick förstås skära ned bidragen så att ungdomarna inte kunde hålla sig borta från jobbet på skattebetalarnas bekostnad. Eller ge dem sparken. Troligen båda.

Men så tänker inte väluppfostrade moderna direktörer som försörjer sig bra på att delvis ha blivit inlemmade i det välfärdsindustriella komplexets stora skara av välfärdsföretag. De har lärt sig att de kan tjäna ännu lite mer på att betrakta de lata ungdomarna som offer och undersöka om stackarna inte skulle må bra av lite mer terapi och annan omsorg. Här är några av deras råd avseende ungdomarna till arbetsgivare och omsorgspersoner:

• Fånga upp behandlingsbara sjukdomstillstånd, exempelvis migrän. Det signalerar också att ”jag är orolig för dig och vill att du får rätt hjälp om det finns, så att du slipper vara borta från jobbet och känna dig stressad över det”.
• Ta ungas korttidsfrånvaro på allvar. Gräv lite i vad det står för. Lägg fokus och tid på att prata med dem för att förstå varför de är borta.
• Ha koll på korttidsfrånvaron specifikt för den yngre gruppen, inte bara för alla i en klump. Finns det faktorer på jobbet som gör att de inte trivs? Upplever de en hög belastning och vad kan det i så fall bero på? Vad kan vi göra åt det?
• Hög sjukfrånvaro ökar belastning och stress för övriga i teamet. Försök att stärka unga medarbetares lojalitet till gruppen, ”vi behöver dig här, det spelar roll för dina kollegor när du är borta”.

Risken är väl att med sådana här korrumperade arbetsgivare så kommer ungdomarna om tio år att ha blivit dubbelt så sjuka igen.