Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)

Det onda blodet tycks särskilt ha väckts bland anställda inom det välfärdsindustriella komplexet, exempelvis lärare och sjuksköterskor, samt dessas fackliga organisationer. För dessa kan det vara naturligt att betrakta det hela som en fråga om personalens arbetsvillkor. Säkert kan det vara jobbigt för en sjuksköterska att vårda en patient utan ett gemensamt språk (liksom det kan kännas lumpet för sådan personal att tvingas polisanmäla personer som kan misstänkas befinna sig olagligt i Sverige).

Att jag funderar över detta beror på att spelet så tydligt illustrerar den sällan diskuterade men för den sociologiskt intresserade betraktaren uppenbara samverkan mellan två av det svenska politikerväldets dominerande grupper: å ena sidan välfärdssystemets administratörer och personal, å den andra dess klienter. Välfärdspersonalen behöver klienterna ty utan klienterna skulle välfärdspersonalen inte ha något jobb. Personalens intresseorganisationer, det vill säga deras fack, kämpar därför för att understryka hur synd det är om klienterna för att på så vis etablera och förstärka bilden av välfärdssystemets legitimitet och Sverige som en humanitär stormakt.

Det är oklart i vilken mån klienterna själva deltar i detta propagandamaskineri. Deras tystlåtenhet är nog inte att förundra sig över med tanke dels på att många av dem alltså inte kan kommunicera på svenska – och kanske därför hellre går till moskén för att klaga än till Dagens Nyheter för att publicera debattartiklar – dels på att de kanske inte själva behöver engagera sig för sin sak eftersom den uppgiften så ivrigt hanteras av personalfacken och det överlägsna åsiktsmaskineri för klienternas sak som drivs av landets journalister, särskilt inom de statliga etermedia.

(Att angiverilagen i fackens regi förvandlas till en arbetsrättslig fråga framgår exempelvis av just Dagens Nyheter som skriver att personalens ”uppdrag inte är vara verktyg för att verkställa regeringens politik… Orsaken till det kan sammanfattas med budskapet på Sergels torg: ’Vi är inga gränspoliser’.” Det betyder att personalen inte behöver göra polisanmälan eftersom sådana uppgifter inte specificeras i deras arbetsbeskrivning.)

Den numerärt men inte medialt betydelsefulla befolkningsgrupp som knappt uttalar sig i dessa ärenden är de skattebetalande medborgare som försörjer det välfärdsindustriella komplexet och troligen har en del starka moraliska föreställningar om vad man borde kunna kräva av den personal vars löner man betalar och de klienter man försörjer. Jag är en av dessa. Jag medger att frågorna om angiveri och tidsbegränsad tolkrätt kan vara svårbedömda och definitivt behöver stötas och blötas för att utformas på lämpligt sätt. Men att hela den politiska debatten ska styras av intressen som vill ha mina pengar till tvivelaktiga ändamål känns inte… tja, demokratiskt.