Livet är inte rättvist och det fanns från början inga ambitioner i den riktningen. Matteusevangeliet 25:29 kommer med en uttömmande förklaring: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. (Men hav tröst, du lilla hop, ty rättvisan ska springa fram som en frisk källa vid Kristi återkomst. Håll ut bara.)

I skolans värld benämns ofta orättvisan halo- eller gloria-effekten. Elever som visat framfötterna i något ämne och i övrigt för lärarkollegiet framstår som artiga och skötsamma får ofta orättvist höga betyg även i andra ämnen.

Kanske har regeringen hamnat i en motsats till halo-effekten och uppfyller evangeliets ord genom att inte få credd ens för sina goda avsikter utan bara verka taffliga. Mitt favoritexempel är Tidöavtalets djärva och enligt min mening helt rimliga beslut att begränsa den kostnadsfria tolkhjälpen för invandrare: ”Rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas. Utgångspunkten ska vara att den enskilde i första hand ska betala för tolktjänster. Det ska övervägas att införa en avgift för nyanlända efter att en viss tid förflutit sedan uppehållstillstånd beviljats”.

Detta beslut desavouerades – redan innan Tidöbläcket torkat – av den nytillsatta sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson som hävdade att förslaget skulle vara olagligt. Det sa hon för två år sedan och på den vägen är det. En seriös regering hade gett henne sparken för att markera vem det är som bestämmer. Men det är inte regeringen som bestämmer i den här regeringen utan, i det här fallet, kristdemokraterna i samverkan med vårdkomplexet som helst vill förstå vad patienterna säger. Hur ska väljarna veta om en sådan regering inte förstår sin uppgift eller om den glömt att förankra sina avsikter bland kollegorna eller om den bara sölar när väljarna ser att det inte händer något? Eller så händer det saker fast annat än det man väntat på. På regeringens hemsida har Acko satsat 18 miljarder kronor på sjukvården vilket troligen räcker till alla de tolkar hon vill ha.

Särskilt brydd blir en utomstående – ordet utomstående betyder här medborgare, således en sådan som påstås bestämma i en demokrati genom att ge instruktioner till sina ombud politikerna och i sista hand ska betala för ruljangsen; ”utomstående” är således ett relevant begrepp som inte kan missförstås – när han försöker analysera regeringens migrationspolitik. Den verkar lika veligt förberedd som tolkärendet som gick i stå för en halv mandatperiod sedan.

På hemsidan förklarar regeringen att den är positiv till migration:

Att människor kan röra sig mellan olika länder är en förutsättning för att skapa förståelse, tillväxt och möjligheter för fler. Under de senaste tolv åren har 1,2 miljoner utländska medborgare invandrat till Sverige och under samma tid har över 700 000 fått svenskt medborgarskap… Regeringen tror på ett Sverige där människor med olika bakgrund kan leva sida vid sida. 

Samtidigt vill regeringen helst inte att det kommer fler migranter. Migrationsminister Stenergard förklarar stolt att:

Regeringens arbete ger resultat. Antalet asylansökningar går mot en historiskt låg nivå, de asylrelaterade uppehållstillstånden fortsätter att minska och för första gången på 50 år har Sverige nettoutvandring… Till och med vecka 30 i år har totalt 5 600 asylansökningar registrerats. Det är en minskning med 27 procent jämfört med motsvarande tidsperiod förra året.

27 procents minskning kan låta imponerande men måste betraktas som ett misslyckande – om nu en minskning av invandringen är vad regeringen vill ha – med tanke på att motsvarande siffra ligger på 42 procent för Europa som helhet. Läs här på Al-Jazeera.

Det kan hända att Sverige har en migrationspolitik vars syfte, om man lyssnar på regeringen eller varje fall vissa regeringsledamöter, med lite god vilja skulle kunna beskrivas som ägnad att motverka de av regeringen erkända problem som migrationen orsakar. Men jag tror inte på det. I minst tio år har politikerna till försvar för sin migrationspolitik hävdat att Sverige ligger på ”Europas lägsta nivå”. Jag har ihärdigt försökt ta reda på vad det skulle betyda men misslyckats. Det har aldrig betytt något utan har bara varit en floskel som de ansvariga – vänster och höger – försökt skyla sig med. Det är likadant med de 27 procenten som inte beror på några kraftfulla åtgärder utan på att vi följt med en sameuropeisk migrationsvåg. Om vi ovanpå vågen haft någon migrationspolitik så hade kanske även Sverige hamnat på 42 procent.

För övrigt verkar den svenska politiken riggad för att vi ska fel sammansättning på den nya befolkningen. Bland invandrarna har vi en stor andel folk som vi inte vill ha, således asylinvandrare. Bland utvandrarna är det tvärtom. Där tillhör de största grupperna dem som vi vill ha, nämligen arbetskraftsinvandrare. Politiken förvärrar situationen genom att ge asylanterna generösa bidrag och ställa besvärliga krav på arbetskraftsmigranterna.