Ungdomarna är vår framtid. Det får vi ständigt höra och det är förstås också en av anledningarna till att en halv värld följde och beundrade den bortskämda, överprivilegierade Greta Thunberg på hennes klimatkorståg. Men ungdomen i sig är bara en av livets utvecklingsfaser. Det krävs att ungdomar mognar och blir vuxna för att de ska kunna åstadkomma något vettigt.

Ju yngre desto bättre är budskapet och vi har även sett det i politiken, där ministerposter går till personer som knappt är torra bakom öronen. Det finns en övertro på ungdomen, som om varje ung människa har en inneboende visdom som vuxenvärlden bara kan drömma om.

Det är naturligtvis rent vansinne. Ungdomar är helt enkelt för omogna för vissa uppgifter. Men vad mer är, de är dessutom lättmanipulerade och kan därför vara direkt livsfarliga om de tilldelas för mycket makt och inflytande.

När diktatorn Mao märkte att han började tappa den absoluta makten över kineserna på 1960-talet såg han till att samla landets ungdomar till en hetsjakt på intellektuella. Mao var inte dummare än att han insåg att vuxna människor, med livserfarenhet och ett fullt utvecklat intellekt, skulle se igenom hans lögner men med ungdomarna var det en helt annan sak. De var så lätta att styra och manipulera att de gick man ur huse och gjorde rent hus med föräldrar, lärare och andra som börjat ifrågasätta ”den store ledaren” – utan att ens fatta att de blev utnyttjade.

Här i Sverige beundrades dessa ungdomar storligen av likasinnade, och alldeles särskilt av de som kallade sig ”rebellrörelsen”. Rebellrörelsen var en utbrytargrupp från Clarté och KFML och de flesta av dem var, föga förvånande, överprivilegierade ungdomar som glassade runt i universitetsvärlden utan ett enda bekymmer. Ungdomar som hade all tid, och alla resurser, i världen att planera en kulturrevolution även i Sverige.

Rätt snabbt imploderade den lilla fanatiska gruppen och splittrades. Men även om de aldrig lyckades genomföra den blodiga revolution de önskade är det idag uppenbart att den fanatiska 68-vänstern likväl genomförde en form av kulturrevolution. Eftersom alla de här röda rörelserna främst lockade de privilegierade klasserna hade dess medlemmar en gräddfil in i finrummen, vilket möjliggjorde att de kunde vara med och påverka livet för hela folket.

Det är samma sak med dagens unga aktivister. De sjunger visserligen inte hyllningssånger till Mao och andra röda fascister, utan skriker om ”klimaaatet” (och nu på senare tid ”Palestiiina”) istället. Men de är precis lika omogna och fanatiska som 60-talets röda garden. Det finns ingen tankeverksamhet bakom, allt är ett spel.

Så har det varit med Greta Thunberg från dag ett. Ett spel som sannolikt iscensatts av de vuxna i hennes närhet och som senare understötts av andra vuxna som antingen sett sin möjlighet att utnyttja en ung lättledd människa för egen vinning eller låtit sig förföras av ungdomen i sig.

Det sistnämnda kan vara en orsak till att det finns äldre herrar och damer limmar fast sig på motorvägar och hindrar mindre privilegierade medborgare att ta sig till sina jobb, och förstör värdefull konst. Eller så har de aldrig mognat och blivit vuxna, helt enkelt.

Vi hör också ständigt att vi ”måste lyssna på ungdomarna” när det gäller de stora livsfrågorna. Varför ska vi göra det? Det är de som ska lyssna på oss.

En sak är säker: Enbart de ungdomar som växer upp – som tillåts växa upp – till ansvarsfulla vuxna kan skapa och forma en framtid värd namnet. De andra, de som förblir omogna, destruktiva och ansvarslösa, kommer aldrig att åstadkomma något av värde, vare sig för egen del eller för samhället.

Foto: Brandtal under kulturrevolutionen, där diktatorn gjorde rent hus med motståndarna – med ungdomarnas benägna bistånd. (public domain, Wikimedia commons)