Om man med utrikespolitik menar en genomtänkt samling doktriner som andra länder kan förstå och kanske rentav bry sig om så vill jag påstå att Sverige inte haft någon utrikespolitik sedan Karl XII. Därefter hade vi en period av skärmytslingar med ryssen som delvis berodde på att vi inte visste om vi ville kriga eller inte. När andra världskriget kom hade vi turligt nog bestämt oss för att till varje pris undvika krig. Under efterkrigstiden fortsatte vi att undanhålla oss kriget genom att ställa oss under USA:s beskydd, först något halvsekel i hemlighet, sedan, alldeles nyligen, till allmän betraktelse.

Sedan andra världskriget har vi inte haft någon utrikespolitik eftersom vi inte behövt någon. Det räckte med att vi lydigt följde den amerikanska ordningen och i övrigt öste pengar över FN och fjäskade för den majoritet av organisationens medlemmar som stack pengarna i fickorna och någon gång, av tacksamhet, röstade som Sverige ville, normalt ett högstatusjobb åt en svensk politiker som behövde skuffas undan eller, som i mitt fall, bara dragit en lyckolott i FN:s stora tjänstetombola; där satt jag vid stranden i Copacabana och var en del av den svenska utrikespolitiken.

Mitt bidrag till politiken var alltså att lapa sol i Rio de Janeiro. En möjligen sann historia berättar att förre statsministern Göran Persson hittade en annan väg. Han skulle träffa förbundskansler Helmuth Kohl som bjöd Persson att medverka i en favoritsyssla som var att äta smör. Det gillade Persson. Han förstod genast hur viktigt det var med en seriös svensk utrikespolitik och anmälde sig till en engelskakurs.

Jag menar alltså att vår utrikespolitik inte varit trovärdig och på allvar sedan Poltava. Hur mycket högtidligt trams som helst kan yttras utan att någon säger emot eftersom det inte spelar någon roll vad Sverige tycker. Vi blir hövligt behandlade eftersom ingen orkar besvära sig med att fråga vad vi menar med våra floskler.

Som om en högre makt hade velat lägga fram bevis för min tes skrev regeringen genom Kristersson (M), Busch (KD) och Pehrson (L) den 19 oktober en debattartikel i Dagens Nyheter. Där skulle den moraliskt och politiskt korrekta och vetenskapligt uttänkta svenska linjen i Mellanösternfrågan presenteras för världen som en lektion i fyra punkter om hur det svenska stålet biter (”viktiga vägledande utgångspunkter för Sveriges förhållningssätt till konflikten”).

Den första utgångspunkten är att det är synd om Israel eftersom Hamas startade kriget genom den inledande pogromen och eftersom Israel ändå ”grundades på löftet om att vara en säker tillflyktsort för världens judar”. Vad menar Sverige med att nämna det löftet? Det var president Harry S Truman som gav det år 1948. Tänker Sverige hålla USA ansvarigt trots att Trumans företrädare Roosevelt hade gett nästan samma löfte till palestinierna? Ska Sverige starta ett gräl med USA för Israels sak? Varför tar den utrikespolitiska expertisen annars upp frågan?

Men det finns enligt Sveriges mening fler vägande skäl till att ”Israel har en självklar rätt att försvara sig”. Det är vidare särskilt synd om Israel för att dess fiender, sådana om just Hamas, Hizbollah, Huthirörelsen och Iran är ”en djupt destruktiv kraft i hela regionen” vilket är extra illavarslande eftersom Irans styre är ”ett omfattande och systematiskt förtryck av kvinnor”.

Slöjtvång i Teheran? Vad har det med kriget att göra? Är det ytterligare ett skäl, vid sidan om Trumans löfte, till att Sverige ska engagera sig i konflikten på judarnas sida?

Nej, så är det inte. I själva verket är det tvärtom enligt den andra svenska globala synpunkten som är att ”det humanitära lidandet i Gaza måste minimeras”. Jag trodde att detta svenska krav skulle leda fram till ett krav på att Hamas skulle sluta använda Gazaborna som mänskliga sköldar men där bedrog jag mig – ty, och där verkar Joe Labero ha varit ansvarig för tänkandet, resonemanget vänder sig i sin motsats och de tre politikerna börjar skryta om hur mycket bistånd de gett till Hamas: 540 miljoner kronor i år plus att Sverige är ”en av de största kärnstödsgivarna till flera av de humanitära aktörerna på plats i Gaza”. Min tanke svindlar. Pengar till Gaza betyder i min värld pengar till Hamas. Den svenska metoden att hjälpa Israel att utöva sin rätt till försvar mot huvudfienden Hamas är alltså att ge huvudfienden Hamas ett rejält bistånd. Nobels fredspris för den lösningen, allra minst!

Den svenska politikens tredje utgångspunkt är att ”tvåstatslösning är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati”. Tvåstatslösningen är en tankefigur som cirkulerat i Mellanöstern sedan Israel bildades och sedermera dött och med jämna mellanrum återuppväckts från de döda – Joe Labero igen! – framför allt vid tillfällen när utomstående fredsmäklare till slut blir varse det de redan visste, nämligen att de närmast berörda – israeler och palestinier – inte vill ha någon tvåstatslösning. En tvåstatslösning må vara en briljant modell för statsbyggare men om det inte finns någon efterfrågan på den utvägen bland de tilltänkta användarna får man kanske dra slutsatsen att tiden ännu inte är mogen. Saken har stått på agendan i 75 år. Hur länge anser svenska utrikesexperter att det är lämpligt att flagga för den här möjligheten nu när massmorden pågår 24/7?

Den fjärde utgångspunkten är att ”Mellanösterns konflikter inte ska flyttas till svenska gator”. Grattis, säger jag bara till utrikespolitikerna. Ni vet säkert bättre än kriminalpolitikerna hur man förhindrar att våldet från Mellanöstern flyttas till svenska förorter och hur Irans försök att anlita femtonåriga svenska konsulter i mord ska kunna avstyras. Det kanske går fortare än de 75 år som utrikespolitikerna tycker man kan vänta på att ens favoritlösningar ska förverkligas.

Kanske är det som en av mina cyniska vänner säger att när två dödsfiender bestämt sig för att krossa varandra så kan det inte bli fred förrän den ena parten fått så mycket stryk att han förlorat allt hopp om att någonsin vinna. Jag tror att han fått det från Clausewitz (bilden). Det kan vara Israels strategi.