I den här texten kan man jämföra synen på USA:s Donald Trump och Sveriges Jimmie Åkesson. Över hela USA är arbetarklassväljare nu den viktigaste delen av den republikanska väljarkoalitionen, mot att det förr varit de besuttnas och företagarnas parti. När fackförbundet Teamsters gjorde en undersökning bland sina över en miljon medlemmar visade den att två tredjedelar föredrog Donald Trump framför Kamala Harris. Bland LO:s väljare i Sverige röstar 60 % av väljarna inte på S, och så många som kanske 1/3 av LO:s medlemmar rösta på SD.

Någon dag efter valdagen 2016, när Donald Trump överraskande hade slagit Hillary Clinton med hjälp av just de här vita arbetarklassväljarna, skrev forskaren Joan C Williams en essä i Harvard Business Review med texten ”What so many people don’t get about the US working class”. Och vad vi inte fattade var att den vita arbetarklassen avskyr akademiker, mellanchefer, läkare, jurister – den professionella klassen – men att den beundrar rika människor. Så i valet mellan en svinaktig miljardär och en banerförare för den professionella klassen valde de självklart miljardären. Jag kan också inflika att under 1990-talet hade jag en god vän som jobbade på näringsdepartementet under Göran Persons S-regeringen. Detta var under Mona Sahlins Toblerone-affärer och diverse obetalda räkningar. Jag frågade min vän varför Mona inte anlitade en revisor eller advokat. Svaret från min vän blev: Mona känner inga ”slipsar”, dvs utbildade personer.

En annan teori – som ofta förs fram av de lite mer lågmälda och cerebrala republikanerna på National Review – går ut på att de republikanska väljarna ända sedan Ronald Reagans tid kom längre och längre ifrån sina valda representanter. För medan väljarna i allt större utsträckning hämtades från arbetarklassen – som ville ha lägre invandring och högre tullar – röstade republikanerna länge på ett helt annat sätt (kanske för att vissa företagare ville få billig arbetskraft).

Politikerna sade att de ville säkra gränsen – men gjorde det inte. De sade att de skulle skydda tillverkningsindustrin från fuskande utländska företag – men gjorde det inte. Det var det här tomrummet som Donald Trump fyllde – och för den delen även Åkesson med SD.

När Trump började prata om mexikanska våldtäktsmän fungerade det som en signal till väljarna: Jag är inte rädd för att göra jobbet, jag är inte rädd för att kallas rasist, kolla de kallar mig redan för det. Jag är ingen politiker som känner er ilska – nej, jag är lika arg som ni är.

Vad Trumps vicepresidentkandidat JD Vance berättade – och som inte blev lika uppmärk­sammat – var hur välfärdssystemet stack i ögonen på honom. Hur han såg att arbetslösa hade råd med en mobiltelefon, men inte han som jobbade extra i mataffären. Och hur sociala bostadsprogram fyllde grannhusen med missbrukare. JD Vance hade flera förklaringar till varför det var just Donald Trump som blev så populär i den här delen av Amerika. Den viktigaste var kanske att den här gruppen hade blivit den enda grupp i landet som det var okej att se ner på: Barack Obama fick beskriva dem som vapen- och religionskramande människor, Hillary Clinton fick kalla dem ”deplorable”, i filmer och tv-serier fick de kallas rednecks eller hillbillies. Och i Sverige klagade det arroganta PK-klägget nyligen på att det minsann serverades billigt lådvin och enkla snacks på Åkessons bröllop.

Så när Donald Trump förklarade krig mot eliten – mot den nedlåtande eliten – fick de äntligen ett språkrör, ett ombud, någon som kunde föra deras talan. Någon som kunde tala lika nedlåtande mot etablissemanget som etablissemanget talade mot dem. Ja, det kunde faktiskt vara Åkesson som uttalade detta också.

Tilläggas bör att jag inte är en Trump-vän (även om han har en del riktigt bra policyfrågor) men heller inte en Harris-vän (hon är alltför långt åt vänster och verkar inte veta vad hon egentligen vill). Jag är faktiskt glad att jag inte är amerikan, valet där är som mellan pest och kolera.