PATRIK ENGELLAU En makt som lutar mot sitt fall

Någonstans gjorde Honoré de Balzac följande bekymrade observation om samhället:

Det svåraste som finns i den förbidande (förbida betyder ”afvakta det kommande” eller ”afbida tiden” läste jag i en ordbok från 1870) politiken, det är att veta när en makt, som lutar mot sitt fall, verkligen skall falla.

Där kan jag sympatisera med Balzac, ty även jag har länge avbidat den tid när vårt länge så stabila och osänkbara samhälle skrapar sidan mot sitt isberg. Jag har funderat över hur olyckan kommer att gestalta sig och dragit slutsatsen att tragedin inte kommer att utspela sig som vid det epokgörande tillfälle år 1852 när det brittiska fartyget the Birkenhead förliste utanför den sydafrikanska kusten och Englands stoltaste marina tradition fick sin urpremiär. Männen gav kvinnorna och barnen plats i livbåtarna – om det faktiskt går till på det viset när fartyg går i kvav – medan de själva med stiff upper lip väntade på att slukas av vågbergen.

Men med sådant hjältemod kommer det svenska politikerväldets sammanbrott inte att ske. Det kommer att roffas. Det har redan börjat vilket inte minst visar sig på brottslighetens spridning och tilltagande råhet. Det finns inte längre några bankrånare eftersom bankerna inte längre har några kontanter. Rånarna skolar om tonårsbarn till mördare och knarklangare och försörjer sig på vad dessa ungdomsbrottslingar drar in. När ynglen blir större och kommit ur målbrottet får de på socialdemokratiska partiets uppdrag ringa till senila damer för att komma åt damernas lösenord och BankID. Detta är inget nytt; vi har sett tidigare motsvarigheter i Dickens bok Oliver Twist. Polisen har dragit sig tillbaka till sina administrativa avdelningar. Rånare smyger sig med ensamma kvällsvandrare genom portarna i Vasastan och muddrar där sina offer i lugn och ro. Om jag genast behövde pengar men blev nekad ett snabblån skulle jag trycka en pistolattrapp i ryggen på en svag och stapplande gubbe på trottoaren och styra honom till en bankomat för ett lagom uttag. Det kan inte vara så svårt.

För tio år sedan var jag i Rio de Janeiro och skrev att jag sett framtiden. Den bestod av mafialiknande miliser som tagit kontroll över eftersatta områden och skickade sina fjortonåriga pistolpojkar att hämta skyddsavgifter hos butiksinnehavare och andra företagare på orten. Den 13 oktober läste jag i morgontidningen att framtiden nu kommit till Sverige. En irakier som flytt otryggheten i Bagdad och öppnat krog i Stockholm hade nu tröttnat på framtiden och de lokala banditerna och skulle återvända till tryggheten i Bagdad.

Det är uppenbart att det svenska politiska systemet, politikerväldet, inte längre ens kan låtsas ha kompetensen att styra landet. Och ändå får denna maktklick förtroendet att fortsätta. Däri ligger den gåta som jag tror Balzac skulle detaljstudera. Varför tål svenska folket, som ändå då och då får rösta, detta vanstyre?

Jag tror att det kan bero på att vi har ett befolkningsskikt med rösträtt på kanske 20 – 25 procent av medborgarna, vänsterpartister, centerpartister, miljöpartister med flera, som utgör en svår black om foten (och som kommer att bli allt tyngre att bära med tiden; redan idag är en fjärdedel av landets femtonåringar, som jag skrev om häromdagen, ”funktionella analfabeter” vilket betyder att de inte begriper ens en enkel text).

Balzac kunde ha tagit hjälp av den något äldre samhällsanalytikern Karl Marx som de flesta felaktigt tror spontant solidariserade sig med sådana ”eftersatta grupper”. Det gjorde han inte. Han solidariserade sig med proletariatet, den skötsamma och ambitiösa delen av lönearbetarklassen. Men de bidragsberoende och kriminella skikten på samhällets botten, som han kallade trasproletariatet, hade han inget till övers för. Om trasproletariatet skrev han: Det är den del som inte arbetar och som inte tänker; det är proletariatets passiva förruttnelsedet är proletariatets understa lager. Så här beskrev han närmare detta ”patrask”:

Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner (se bilden), ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa.

Det är dessa utslagna människors efterträdare som vi nu, med risk för nationens undergång, ägnar oss åt att omhulda, beklaga och försörja i stället för att avkräva en insats för det gemensamma samhället.

Patrik Engellau