En sak jag länge undrat över är varför en viss typ av kvinnor är förtjusta i män som rent objektivt är skitstövlar. De kan vara kriminella, sadister, islamister, slagskämpar eller till och med mördare. Nästan alltid finns kvinnor i bakgrunden som stöttar dem. Till och med när de själva utsätts för misshandel och övergrepp.

Ännu märkligare är att detta personlighetsdrag är vanligt bland feminister. Kvinnor som annars inte viker en tum i kampen mot patriarkatet, smälter som smör inför brutala jihadister som med bestialiskt våld vill vrida klockan tillbaka till medeltiden. Jag tänker till exempel på Marita Ulvskogs hyllning av den palestinske terroristen Marwan Barghouti. Ett mer aktuellt exempel är den märkvärdiga organisationen Queers for Palestine.

Det finns inga vetenskapliga belägg för att feminismen uppstod på yngre stenåldern, men om så var fallet kanske det gick till så här:

Låt oss börja med att konstatera att män har större muskler än kvinnor och genetiskt är bättre rustade att slåss. Det kanske inte spelar så stor roll för dagens makthavare, men i historiens gryning måste ledaren försvara sitt område med handkraft. Intelligens hade också betydelse. När två jämstarka krigare möts vinner den smartaste, eftersom han är bättre på att analysera motståndarens svagheter.

Smarta och starka alfa-hannar stod alltså i första ledet att bli hövdingar. Medan män med enbart muskelstyrka och klenare förstånd, hamnade längre bak i hierarkin.

Kvinnorna befann sig utom tävlan, eftersom de saknade tillräckligt våldskapital för att avhysa ovälkomna inkräktare. Renodlade matriarkat var därför sällsynta och i den mån de förekom, mycket kortlivade.

Någon gång kunde det hända att intelligenta kvinnor med ledaregenskaper svingade sig upp till maktpositioner, genom att liera sig med de mindre begåvade männen. Med deras hjälp blev det plötsligt möjligt att utmana alfa-hannarna och tillsätta en drottning. Eftersom de mindre begåvade männen i praktiken fungerade som ”biologiska vapen” var det närmast en fördel om de var grymma, blodtörstiga och hänsynslösa – naturligtvis under förutsättning att de lät sig tämjas och kontrolleras av det kvinnliga kollektivet. Det senare var tyvärr lättare sagt än gjort, och dylika samhällsexperiment slutade med att kvinnorna själva blev offer.

Dessa bittra erfarenheter avsatte en bugg i det kvinnliga psyket, som än idag hemsöker troende feminister. Man vill liksom inte överge hoppet om att en dag tämja de mest brutala och korkade männen, för att omstöpa dem till legosoldater i en värld av kärleksfulla kvinnor. Till exempel hoppas man kunna störta det västerländska patriarkatet med hjälp av jihadister från Mellanöstern.

Bild: Hans Scheike, ledare för den så kallade ”Smisksekten” på 1980-talet.