Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?

Nej, Herr Doktorn har ingen anledning att känna mig. Att jag tagit mig friheten att ringa beror på att jag vill resonera om Ondskan och framför allt varifrån den kommer. Vasa? Om vi har mycket Ondska i mitt land? Jag vet inte men jag tror att svenskarna i Herr Doktorns kretsar är mer kända för att vara dumma i huvudet än att vara särskilt onda.

Ska jag äntligen komma till saken? Jag ber om ursäkt om Herr Doktorn menar att jag sölar. Min fråga är ganska enkel. Bland vuxna människor i mitt land finns det många fähundar av vilka en del, fast inget tillräckligt antal, sitter i fängelse. Man kan inte göra mycket annat än att låsa in dem. När ondskan fått klorna i folk är de irreparabla, håller ni med mig Herr Doktor? Ni tvivlar? Men ni själv kom ju inte långt med era kända fall, Herr Professor Doktor, om ni ursäktar mig. Jag har läst allt. Varken Dora, lille Hans, Råttmannen, Schreber eller Vargmannen fick ni ju någon fason på om vi ska vara uppriktiga. Tag det för all del inte som kritik, snarare som oauktoriserade synpunkter från en klåpare som inte är värdig att borsta Herr Doktorns skor. Jaså, döda har inte skor eftersom Helvetet ligger just under och det skulle bli för varmt om fötterna? Jag förstår precis.

Ja tack, jag tar gärna en cognac, så generöst av er Herr Doktor! Låt mig bara hämta ett glas ur mitt skåp. Har ni förresten sprit så det räcker? I vilket fall som helst har jag förstått Herr Doktorns teori, som i så fall stämmer bra med min, att Ondskan är ett i vissa fall tyvärr utvecklingsbart anlag som existerar i varje nyfödd hjärna och som det är familjens och släktens och det civila samhällets uppgift att upptäcka och stävja genom en noggrann uppfostransprocess där föräldrarnas överjag gradvis betvingar ungens medfött oppositionella och upproriska tendenser. ”Överjaget” är den disciplinerande kraft som således traderas till ny generationer sedan evigheter tillbaka.

Förstår ni mitt problem Herr Doktor? Av er har jag lärt att överjaget representerar den för det mesta harmoniskt utvecklade mognaden och att detta överjag har till uppgift att kväsa bebisarnas och de något äldre barnens vilja att ta kommandot över föräldrarna så att de inte får någon uppfostran. Då har den medfödda Ondskan fått överhanden. Överjaget reduceras till en blöt trasa. De barnsliga impulserna styr så småningom samhället… Vadå? Sokrates? Ja visst, Herr Doktor, vi är inne på samma tankespår. Filosofen förutspådde ordningens, i det fallet demokratins undergång, för att de vuxnas överjag var för svagt utvecklat och abdikerade inför blöjbarnens envisa trakasserier. Har man väl fattat detta blir den tilltagande brottsligheten självklar. Här kommer våg efter våg av unga människor som inte behövt lära sig att kontrollera sina medfödda onda safter. Genom åren har de gått rond efter rond mot föräldrarna och praktiskt alltid vunnit. De har till exempel skrikit i timme efter timme tills mamman blivit ett nervöst och söndergråtet vrak. Om barnet då slutar gråta återställs ordningen och barnet har lärt sig att det är illbattingar som han själv, inte mammorna och papporna, som kontrollerar stämningsläget och därmed gradvis tar sig makten.

Jag undrar, Herr Professor, om den här processen hade hunnit utvecklas fullt ut under er tid. Jag tror inte det. Era ungdomar, framför allt ynglingarna, som förstås alltid är aggressivare,  underkastade sig föräldragenerationens hårdare överjag och slogs i stället med varandra i studentföreningarna Burschenschaften där de gav varandra värjhugg och ärr i ansiktet medan papporna stolt såg på.

Jag hör att ni tycker jag kan lägga på luren nu, Herr Doktor, men låt mig bara beskriva hur den process som ni, Herr Professor, skickligare än någon annan givit en övertygande psykologisk förklaring, tagit ett förödande utvecklingssteg som ingen hade kunnat ana. Vår samtid har av skäl som vi kan ta någon annan gång – jag får väl ringa igen nu när vi etablerat en så tillgiven kontakt? – vänt hela er berättelse upp och ner. Er berättelse, Herr Doktor, tillika möjligen den kristne gudens, var att ondskan följde med varje nyfödd individs DNA och det gällde för det civiliserade samhället att domptera denna uselhet för civilsamhällets lycka och framgång. För det mesta gick det bra. Men nu har en ny tolkning etablerats. Nu är det tvärtom. Nu föds rena individer in i en ond värld som uppfattas som inrättad för att göra ungdomarna till monster. Till exempel kan de vara trångbodda eller födda till föräldrar utan akademisk utbildning. De kan ha utsatts för mobbing. De kan ha fått en tillsägelse av läraren när de med sin stökighet omöjliggjort normal undervisning i klassrummet. Varje sådan incident är en rond i en samhällelig boxningsmatch mellan ett ordnat etablissemang och oerfarna men maktlystna nykomlingar, det vill säga våra barn. Barnen vinner alla ronder, till exempel när läraren med tillsägelsen bestraffas av rektor och när tonåringarna i betongen gör orosanmälan hos socialförvaltningen mot sina arabiska pappor som givit gossarna en örfil och därför får uppfostrande hembesök med hot om utvisning av myndigheterna.

Vad säger du, Sigmund, om jag får vara så fräck att slänga titlarna? Du skapade ju psykoanalysen. Har inte psykoanalytikerna förvanskat hela ditt tänkande? Deras nya filosofi lägger hela skulden för samhällets problem med kriminaliteten och det övriga sociala ofoget på den medelklass som har barn och inkomster nog att betala skatt och som utan anledning skäms och betalar när deras skuld förklaras för dem – medan brottsligheten och antalet analytiker och andra psykhjälpare och terapeuter växer i proportion därtill (vilket kan förmå en konspirationsteoretiker att misstänka att just denna tillväxt var syftet).

PS På Freuds formelspråk tror jag att jag säger att nutiden kastar grus i det psykets maskineri som Freud hade frilagt för vår förståelse. Där fanns tre huvudsakliga psykiska naturkrafter: idet, överjaget och jaget. Idet är instinkterna, behoven och drifterna, till exempel femåringen som vill bestämma och därför skriker i hopp om att föräldrarna inte ska stå ut och göra honom till viljes. Överjaget är en sorts auktoritet som låter sig representeras av exempelvis fadern med uppgift att kväsa idet när maktkampen spårar ur. Jaget är någon sorts medlare.

Det som skiljer Freuds och vårt samhälle, hävdar jag utan stöd av minsta trebetygsuppsats, är att idet i uppfostringsögonblicket har tagit kommandot över överjaget. Det är att göra geten till trädgårdsmästare. Psykofarmaka måste skrivas ut för att barn ska hålla sig lugna och de psykiatriska diagnoserna förökar sig som kantareller om hösten.