Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).

Politikerväldets hemmaplan är den offentliga sektorn ungefär som bondeklassens hemmaplan tidigare var jorden och skogen och kapitalisternas hemmaplan industrierna och bolagen. Politikerna gillar därför den offentliga sektorn och då särskilt välfärdssystemet eftersom välfärden ger politikerna legitimitet, en uppbygglig aura av godhet och aldrig sviktande skäl att hitta på nya humanitära uppgifter åt sig själva för att utveckla den stabila maktapparat över vilken de styr. Men det behövs som sagt en kraftfull ideologi för att ge andlig stadga åt hela projektet och ge folk en trovärdig berättelse om hur det hela hänger ihop (ungefär som kristendomen tidigare legitimerade kungamakten, särskilt efter reformationen, när Gustav Vasa socialiserat kyrkan och förmått den att lyda sin världslige husbonde eller som när liberalismen uppfann nationalekonomiska skäl till att kapitalisterna skulle akta sig för välgörenhet eftersom sådana omtankar kunde sprida lättja bland arbetarna). Politikerväldets ideologi är PK-ismen eller det politiskt korrekta eller wokeismen som den kallas i USA. Själva definitionen av en PK-istisk tanke är att den omedelbart eller i sin förlängning motiverar större offentliga ingrepp, till exempel att det uppfinns nya psykoneurologiska diagnoser som tvingar sjukvården att inrätta nya vårdlinjer och expandera barn- och ungdomspsykiatrin.

Motsvarande måste jag erkänna finns i USA trots att jag av erfarenhet och vana betraktar USA som ett land där kapitalister och en allmänt borgerlig medelklass har ett långt större inflytande än i Sverige. Hur skulle en sådan konservativ folkopinion kunna tåla att en mot den själv fientligt inställd wokeism får breda ut sig och ta kommandot över stora delar av vad folk pratar om och gör?

När perfekt logik, observationer och slutledningsförmåga ger andra svar än de förutfattade meningarna är det troligen fel på de förutfattade meningarna. Så är det med mig i detta fall. The Wall Street Journal (https://www.wsj.com/politics/elections/americans-government-aid-social-security-medicare-unemployment-34e92b19?mod=hp_lead_pos7) har oväntat tagit mig ur en villfarelse. De amerikanska välfärdsutgifterna är mycket större än jag fattat och växer i en rasande fart så det är inte konstigt att landet gradvis anammar ett mer svenskt tänkande, till exempel att de (utom Trump) genom statlig centralplanering vill göra en total omställning av världens produktions- och konsumtionsapparat. (Påminner inte de djärva planerna på ett byta energikälla från olja till vind lite om Stalins vågade uppsåt att vända de sibiriska flodernas lopp – åtminstone i bemärkelsen att förslagen inte fungerat?)

Här följer tre talande illustrationer över vilka av landets ”counties” (det finns 3 000 stycken och liknar mest svenska kommuner) där mindre än 15 procent, 15 – 25 procent respektive mer än 25 procent av folks inkomster kommer från olika välfärdsprogram. Välfärdsinkomsterna har vuxit tre gånger så fort som övriga inkomster under det senaste halvseklet.

År 1 970:

År 2 000:

År 2 022:

Det är ingen tillfällighet att varken Trump eller Harris detta val ondgjort sig över välfärdssystemets kostnader. Trump har tvärtom lovat att ta bort skatten på socialbidragen och Harris att höja jobbskatteavdragen för människor med låga inkomster. 22 procent av väljarna bor i kommuner där mer än 25 procent av alla inkomster kommer från välfärden.