När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.

Om man själv saknar känslomässiga bindningar och ändå ska försöka skaffa sig en välgrundad uppfattning om exempelvis kriget mellan Israel och Hamas med respektive stödtrupper är det lönlöst att försöka rangordna dem efter någon godhetsskala. Man kommer inte fram till något annat än att vardera sidan är oslagbart mordisk inom ramen för vad den förmår. Den förment etiska graderingen ger alltså ingen ledning, det är mitt trista besked. Det där med att räkna guldstjärnor för rättskaffenhet får man lämna till Hollywoods redovisning när det hela är klart.

Situationen är alltså otillfredsställande för den som anser att man inte kan vela sig igenom för de inblandade plågsamma konflikter. Vad ska man tycka i Mellanöstern där både Israel och Hamas anser att landet mellan floden och havet rimligen tillhör just dem och att varje tal om tvåstatslösning är en skymf?

Den enklaste lösningen på detta moraliska dilemma, som också är den utväg de flesta väljer sedan de rådbråkat sitt samvete till utmattning, är att strunta i att ta ställning med det ovedersägliga argumentet att man ändå inte kan göra något åt saken. Om någon är intresserad har jag emellertid en alternativ hållning som jag tror fungerar för mig. Den bygger på Lukasevangeliets nittonde kapitel, verserna 11 – 27, och handlar om att förvalta sitt pund.

Den uppgift människan på något vis fått är att förvalta sitt pund, det vill säga de andliga och kroppsliga gåvor som hon erhållit av en generös tillvaro som en del kallar Gud. Att förvalta detta pund betyder att använda det så att det blir så bra avkastning, det vill säga nytta, inte för en själv, utan för pundets ägare varmed jag tror Jesus menade den övriga mänskligheten. I liknelsen säger Jesus att pundens ägare är ”en man av ädel börd” vilket jag alltid trott betyder Gud som, åtminstone i detta fall, representant för människosläktet. Den som bäst förvaltar pundet, som i det aktuella fallet är jorden mellan floden och havet, är den som genom odling eller på andra sätt ger pundet den bästa avkastningen för mänskligheten.

Jag tror att judarna är överlägsna på att få öknen att blomma genom att anlägga fruktodlingar eller techföretag medan palestinierna endast föröder marken och misslyckas med att avkasta ett stadigt växande överskott till mänsklighetens nytta. Därför stödjer jag den israeliska sidan.