Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.

Den nästan aldrig klart formulerade saken är frågan om vem som har ansvaret för medborgaren. Artikulerad på det viset är frågan ganska rättfram och borde kunna ligga till grund för åtskilliga eftersinnande linjetal och handlingsprogram från olika partier. Om barnens skor läcker i snöslasket, vem har då ansvaret för att ordna bättre kängor? Om barnen lever rövare och skrämmer skolfröken från vettet, vem är skyldig att uppfostra ungarna?

Att vi inte diskuterar sådant beror på att vi inte bestämt i vilken låda vi ska lägga de frågor som presenterar sig. Det finns två lådor (visserligen med tunna förbindelsekanaler som gör att allt kan blandas och med lite otur kan bli synnerligen förvirrat). I den ena lådan ligger frågor som ska avgöras med hänsyn till svarets effekter på samhällets långsiktiga välgång och överlevnad. I den andra ligger frågor där ansvaret fördelas efter hur pass synd det är om människor där de som det är synd om inte avkrävs så mycket ansvar oavsett denna strategis långsiktiga konsekvenser.

Före den stora metamorfosen placerades nästan alla mänskliga och medmänskliga problem i den första lådan. Om barnens skor läckte så ålåg det Mor och Far att ordna saken vilket var en för alla uppfostrande ordning eftersom såväl barnen och föräldrarna som deras grannar lärde sig betydelsen av att spara pengar till bra barnskor.

Solidaritet och människokärlek förekommer emellertid inte bara i predikningar utan även i någon mån i verkligheten och därför valde samhället, det vill säga grannarna, att undantagsvis och i nödfall och av medmänsklighet ta av sitt eget överskott och köpa skor till barnen. Motvilligt, förstås, ty frågan låg kvar i den första lådan där konsekvenserna för framtiden ännu styrde det samhälleliga beteendet.

På något vis, och hur detta gick till har jag inte helt lyckats utröna, började människorna för uppemot ett sekel sedan, som enligt en hemlig överenskommelse som aldrig nämndes i klarspråk, att placera alltfler situationer i den andra lådan i stället för den första, vilket alltså innebar att kvalitetsskor mot snöslasket blev envars rättighet. Detta sällan analyserade beteende kan hänga samman med att kollektivet gradvis kände sig allt rikare och därför tyckte sig ha råd att köpa täta skor till andras barn. Det kan också bero på att hela den apparat som administrerade ruljangsen och till exempel hade stora inköpsavdelningar just för barnskor fick ett eget, obändigt intresse av att anklaga folk för omänsklig snålhet i syfte att klämma ur dem mer pengar och etablera fler inköpsavdelningar. Det var en sådan långsiktig effekt som man inte hade tänkt på. När effekten faktiskt kom hade man inte sett den komma.

Så småningom, närmare bestämt i regeringsformen från 1974, fastställdes mer eller mindre att alla medborgares liv och öde hörde till den andra lådan:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Dagens Nyheter tillhör den omfattande propagandaapparat som gjort det till sin uppgift (fastän skälen till detta ännu inte är slutligt fastställda) att propagera för låda nummer två, exempelvis när det handlar om att invandrare ska lära sig svenska för få anställning och på så vis försörja sig och kanske gradvis bli alltmer svenska i själ och sinne.

Vi som bryr oss om landets långsiktiga framtid och inte bara godhetens kortsiktiga och övergående njutning anser att integrationspolitiken är en fråga för den första lådan. Tanken att någon sorts överhet har ansvaret för nyanländas nyttiggörande har veterligen aldrig förekommit där immigranterna anlänt på eget bevåg utan bara där de inbjudits eller tvingats till en resa, till exempel genom att bli förslavade i Afrika och sedan tvångsskeppade till Brasilien. Sådana motvilliga människor representerade ett värde för ägarna och behövde inte anstränga sig så särskilt eftersom ägarnas ekonomiska intresse av sin egendom garanterade slavarna mat för dagen. Ansvaret avlyftes de svarta nykomlingarnas axlar och placerades hos en egennyttig överhet. Slavarna anklagades för lättja. Vem drar sig inte för att arbeta när man inte har något för det?

Dagens Nyheters ledarredaktion, exempelvis den 29 september, resonerar likadant om nysvenskarna som latinamerikanerna om nybrasilianarna. Ansvaret för nysvenskarnas försörjning är inte deras eget utan måste – med mildhet eftersom man inte kan vänta sig någon förmåga till eget ansvar hos dem! – utövas av överheten. Överheten ordnar gratis utbildning i svenska men denna utbildning fungerar inte vilket tidningen menar är statens fel eftersom ”andelen obehöriga lärare är för hög och distansundervisningen är för dålig”. Detta betyder, säger DN, att invandrarna inte ”ges en ärlig chans”. Sedan visar det sig att myndigheterna, enligt tidningen, berövat nysvenskarna hur många ärliga chanser som helst genom att inte göra om skolsystemet så att det passar invandrarna bättre, genom att slarva med att bygga bostäder de vill ha, genom att förtala dem. (”Fler och fler lever på att andra jobbar”, ska statsministern ha sagt.) Tanken att invandrare, skolbarnsföräldrar och andra socialfall kunde ta ett eget ansvar föresvävar inte Dagens Nyheter.

Vårt land har ingen chans till långsiktig överlevnad om inte incitamenten läggs rätt så att folk får anledning att samarbeta. Flytta problemen från låda två till låda ett!