Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.

Om Gud hade skapat världen på det viset fick man väl bita ihop och leva med allt fanskap samtidigt som man förstås förbannade Gud för vad Han så målmedvetet ställt till med. Men vi kan inte skylla på Gud. Det är inte han som håller i k-pisten som mejar ned skrämda skolbarn och ej heller han som anställer folkmord för att anhängarna av en viss religion behöver den mark som odlas av anhängarna av en annan religion. Det är vi människor själva som frivilligt och ofta entusiastiskt tar initiativet till all denna mordiskhet. Kanske har vi en förtrycks-, hat- och brutalitetsgen som liksom den pyrande glöden under ett område med skogsavfall bara längtar efter att få bryta ut i ett rytande inferno av eld.

Så långt är det inget märkvärdigt med mina observationer. Som jag beskrivit världen, sådan kan den framstå. Men jobbigare blir det med analysen när man betänker att alla dessa kval är onödiga. Kanske var det inte så för några hundra eller några tusen år sedan när genuin resursbrist faktiskt rådde och folk inte hade vett att begränsa sin avkomma och därför regelmässigt svalt och hade skäl att slå ihjäl sin granne för att komma åt hans åker. Men nu? Världens BNP per capita har ökat tjugofem gånger sedan 1960. Det finns ris och vete och till och med fläskkotletter och lammbringa så det räcker till alla, även dem djupast ned i svartaste Afrika, om vi bara orkade hjälpa varandra. Eller det kanske inte är orken som saknas utan i stället driftigheten och den administrativa kompetensen för sådana projekt. Eller, vilket kanske är grundtipset, att vi skiter i vår nästa.

Genom tiderna har åtskilliga initiativ presenterats med syftet att organisera upp jordens, i varje fall människans, eländiga tillstånd och ställa allt till rätta. Jesus och Vladimir Lenin var två av de mest kända. Det var inget uppenbart fel med någon av dessa välvilligt inställda människors tänkande även om man kan tycka att respektive tänkares program för mänsklighetens upprättelse var skäligen enkelspåriga. Till exempel var Jesu recept att människor i stället för att hata varandra skulle visa ömsesidig hjälpsamhet och omtanke. Det skulle nog fungera ty om en sådan andlig revolution slog igenom vore problemen troligen snart avklarade. Det är lätt att föreställa sig. Lenins program var också gediget. Det gick ut på att all makt skulle samlas hos en godhjärtad person som han själv som sedan skulle förvalta människornas tillvaro på bästa sätt så att deras slumrande inre drifter att mörda och stjäla aldrig någonsin fick anledning att blossa upp. Ledarens uppgift skulle inte bli svårare än att förvalta ett postkontor, var Lenins egen bedömning. Kan låta rimligt. En annan självutnämnd reformator, Jonathan Swift, ville för trehundra år sedan slå två flugor i en smäll och lösa svälten och överbefolkningen på Irland genom att förmå folk att äta nyfödda barn.  

Det har inte blivit något särskilt av dessa planer och ej heller av de kompletterande lösningar som framlagts genom tiderna av idealistiskt orienterade människovänner som Mao Zedong och Pol Pot. Här presenterar sig dilemmat i sin renaste och mest avskalade form: varför löser inte människorna sina problem och upphäver sina kval när det ändå vore så enkelt? Det kan ingen svara på. Att skylla på människans natur är inget godtagbart svar ty åtminstone jag har aldrig träffat någon som inte hellre skulle vilja, om han hade något att säga till om, att människorna vore lyckliga än att de levde vidare med sina plågor.

Jag tror att felet är den åtminstone i västerlandet rådande föreställningen om alltings uselhet med människor som det är synd om och ett jordklot i sönderfall. Hela den uppfattningen är ju så observerbart felaktig att den måste ha uppfunnits av en fiende till människosläktet. Klotet har aldrig tidigare burit så många människor i sådan välmåga med så lovande framtidsutsikter. Bättre än någonsin har människan lyckats förkovra den jord hon föddes till. Varför har vi bestämt oss för att förtala vårt öde när det skänker oss så mycket otvivelaktig framgång? Gillar vi att lida ungefär som att ryssarna genom århundradena valt att låta sig styras av diktatoriska och tyranniska härskare.