Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.

Av detta kunde jag dra en av det högre akademiska livets främsta lärdomar som är att man inte ska lite på allt som sägs ens av de högsta auktoriteter. Jag hade nämligen svårt att tro på Keynes teorier. Det är inte genom att folk sprätter ut nytryckta pengar som det blir utveckling utan genom hittills ofullständigt förklarade mentala nykopplingar i betydelsefulla samhällsgruppers hjärnor. (Tänk på den tyske sociologen Max Weber som ville förklara den tidiga kapitalismens genombrott med det kommando direkt från Gud som uppdrog åt alla kalvinistiska protestanter att genom hela livet, hur rika den än blev, spara och investera. Jag har alltid varit fascinerad av detta kalvinistiska sparmotiv som aldrig tycks ha sådana rationella motiv som vår tids banker använder för att komma åt småsparares besparingar, till exempel att dessa bör ha ett ekonomiskt säkerhetsnät, äga dra åt helvete-pengar, spara till en resa med familjen, stödja välgörenhet med mera. Det kalvinistiska sparandet består mer av ren och oförfalskad kärlek till de undangömda och förvarade mynten och sedlarna. Varifrån tror du Walt Disney fick den bisarra idén att Farbror Joakim trivdes bäst när han fick simma i sin pengabinge?)

Jag insåg emellertid att de keynesianska teorierna hade avsevärd betydelse ty om man lärde sig dem utantill och kunde svara på frågor vid svåra kunskapsprov blev man snart utexaminerad. Man behövde inte tro på lärorna, visade det sig. Tricket och syftet var att övertyga så många som möjligt att de styrande politikerna, med hjälp av Keynes geniala formler, hade metoder att betvinga kapitalismens öde.

Nu har jag hittat en för mig ny artikel av Keynes från 1930 – sex år före hans storverk – (http://www.econ.yale.edu/smith/econ116a/keynes1.pdf) som enligt mig ger prov på samma sorglösa och troligen oavsiktliga bondfångarmentalitet. (När jag jobbade i finansbranschen träffade jag många charmiga försäljare av nyemitterade aktier vars underliggande teknik byggde på skärvor av sanning som dock inte var tillräckliga för att lyckas ända fram med sitt utlovade konstycke, till exempel att köra bensinbilar med vatten som bränsle.)

Keynes förklarade att trettiotaldepressionen med åtföljande sociala vedermödor som fattigdom och svält egentligen inte var så mycket att oroa sig över eftersom mänskligheten vid det laget hade höjt sig till en nivå där ekonomiska problem inte längre var möjliga på samma sätt som under historiens tidigare årtusenden. Människan, förklarade Keynes kunde vänta sig en framtid i ekonomiskt överflöd. Människan ska inte behöva jobba:

Vad blir resultatet? Trots en enorm befolkningstillväxt i världen, som det har varit nödvändigt att utrusta med hus och maskiner, har den genomsnittliga levnadsstandarden i Europa och Förenta staterna höjts, tror jag, ungefär fyrdubblats. Kapitalets tillväxt har skett i en omfattning som är långt mer än hundrafalt större än vad någon tidigare tidsålder hade känt till. Och från och med nu behöver vi inte förvänta oss en så stor befolkningsökning.

Problemet är den mentalitet som Keynes menar att människorna utvecklat under tusentals år och som skapar ett inre tvång hos oss att jobba. Han tror att sådana attityder kan ta ett tag att utrota. Men samhällena borde genast anamma en femton timmars arbetsvecka och använda den sparade arbetstiden till ädlare sysselsättningar än arbete.

Jag kan inte undgå att se parallellerna mellan Keynes och Lenin. Båda var begejstrade över vad kapitalismen åstadkommit i form av produktivitetshöjning och fascinerades över det arbetsfria lyckorike som därmed möjliggjorts. Men båda var stötande naiva avseende genomförandet. Lenin trodde att kapitalismen utvecklats så långt att ekonomin efter produktionsmedlens socialisering skulle kunna administreras lika lätt som ett postkontor. Keynes antyder inte ens att han skulle behöva förstatliga produktionsmedlen utan tror att kapitalisterna skulle acceptera att sluta utveckla produktionen och i stället medverka till att alla nöjde sig med femton timmars ersättning för femton timmars arbete. Kunde ingen av dem begripa att folk plötsligt skulle gripas av lust efter fabrikstrasade jeans och därför kräva ytterligare arbete och mer lön?

PS Under rubriken Liknelsen om det moderna Eden gjorde jag för trettio år sedan (innan jag blivit bekant med den här texten av Keynes) ett försök att tänka igenom hur det skulle gå till att göra införa total ekonomisk frihet, som Keynes ville, utan att socialisera allt, som Lenin ville.