När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)

Till exempel har jag påstått att skolan blivit så erkänt dålig som den är eftersom kontrollen över undervisningen under de senaste femtio åren har förflyttats från yrkesskickliga professionella skollärare till centralt belägna skolmyndigheter i Stockholm. Vårt politikerväldes affärsidé är nämligen att principfast och målmedvetet bryta mot den subsidiaritetsprincip (som felaktigt påstås vara grundläggande för EU:s funktionssätt) enligt vilken beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga samhälleliga nivå. Att brott mot subsidiariteten är galet vet alla som jobbat inom stora organisationssystem och sett hur ökande andelar av tillförda resurser går till att skriva regler för underställd personal i stället för att hjälpa dem att byta katetrar och lägga om sår. Administration tränger ut produktion, det är en sociologisk grundlag.

Emellertid finns ett ofta framfört argument mot min tes om att det är sociologiska grundlagar som under politikernas entusiastiska ledning sprider sitt gift över nationen. Landets problem har inte alls med byråkrat- och politikerstyret att göra, säger mottesen, utan med invandringen. Tacka sjutton för att den totala analfabetismen i landet ökar när det mals in stora mängder tvättäkta analfabeter som kanske inte ens vill lära sig svenska i befolkningen.

Visst. Det går inte att säga emot. Men då säger jag att även invandringen och vårt särskilda sätt att arrangera såväl mottagandet av invandrare som försöken att åstadkomma hygglig integration av de ofta lågalfabetiserade nyanlända helt och hållet bestäms av politikerväldets PK-tänkande. (Där gäller det att hålla tungan rätt i eftersom statistik som jag nyligen redovisat tyder på att Sverige är mer lågalfabetiserat än många u-länder.)

Om det inte varit för den politikerdrivna välfärdspolitiken utan invandrarna (och alla andra) helt ansvarat för sin egen försörjning – ja, jag vet att det vore ett osannolikt extremfall, men det används här för att illustrera en tankegång – vore det då inte sannolikt att alla av sitt egenintresse såg till att snabbast möjligt lära sig språket för att hitta ett jobb? Plus att nyankomna skulle ha incitament att uppföra sig hederligt, till exempel komma i tid till jobbet varje dag, för att inte genast bli avskedade? Och ovanpå detta läsa ingenjörskurser på kvällarna för att göra klassresa?

Det här, det vill säga hur invandrare skulle bete sig om det inte fanns några bidrag eller någon integrationspolitik, vet jag förstås inte och ingen annan vet det heller. Jag kan inte komma på att det har prövats någonstans i modern tid. Hur skulle den enskilde immigranten placera sig på en skala vid vars ena ändpunkt alla betedde sig som skötsamma medelklassare och vid den andra förvandlades till gangsters? Möjligen skulle det gå som på 1800-talet i invandrarlandet USA som inte hade mycket till integrationspolitik: de flesta skötte sig, en del svalt eller reste hem, andra blev mafiosi. För nationen som helhet gick det ganska bra. Om detta berodde på bristen på invandringspolitik eller på det invandrade människomaterialets kvalitet är inte så lätt att säga.