I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”

Resultatet av den dåliga lärarutbildningen (samt, tror jag mig ha begripit, av att det ska vara så lätt att komma in att bara de sämsta eleverna söker sig till lärarlinjerna) blir exempelvis att ”bortåt en fjärdedel av eleverna i årskurs 9 har extremt svag läsförståelse”. ”Extremt svag läsförståelse” tolkar jag som förmåga att känna igen och kombinera olika bokstäver samt att förvandla resultatet till ord och meningar utan att för den skull begripa det skrivna meddelandets innebörd. Människor med extremt svag läsförståelse måste därför betraktas som funktionella analfabeter.

Det tar en liten stund för detta budskap att tränga in i min hjärna och tvinga mig till insikten att det svenska folket, som jag, rutinmässigt men obetänksamt, betraktat som världsledande inom de intellektuella konsterna, till exempel just läsförståelsen, numera består av en fjärdedel analfabeter.

Denna insikt som jag kunnat tänka ut på egen hand eftersom jag gått i folkskolan visar sig också, vid en efterkontroll, stämma med vad våra främsta vetenskapsmän kommit fram till. Hjärnforskaren Martin Ingvar säger att var fjärde femtonåring numera befinner sig i riskzonen för analfabetism vilket betyder ”att de kan läsa men inte förstår vad de läser”.

Detta placerar Sverige i gruppen underutvecklade länder vad gäller analfabetism hos åldersgruppen 15 till 24 år. Vårt resultat ligger en bra bit under siffrorna för biståndsmottagare som Angola, Bangladesh, Kongo, Burundi och Kap Verde. Jag ser inga tecken på att utbildningsminister Johan Pehrson eller skolminister Lotta Edholm skulle ha begripit detta. De fortsätter med sina fördärvliga politiskt korrekta reformer om sådant som könsmaktsordning, inkludering och delaktighet oavsett om barnen lär sig att far ror och mor är rar.

Felet är naturligtvis som vanligt att makt förflyttats uppåt i samhällshierarkin, i det här fallet till de centrala skolmyndigheterna, särskilt Skolverket och Skolinspektionen, över vilka politiker som Pehrson och Edholm tillsammans med myndigheterna utövar ett inflytande över skolan och ger dem makt som de själva och centralbyråkraterna inte vill förlora. För deras positioner är den svenska analfabetismen ett billigt pris.

Möjligen drar jag för långtgående slutsatser om vad detta betyder för Sverige. Men någonstans måste vi börja leta efter trovärdiga tolkningar av berättelsen om att Northvolt, som skulle bli Europas svar på kinesiska bilbatterier, nu hotas av konkurs efter att ha köpt tekniskt utgångna batterimaskiner från just Kina där hundra procent av femtonåringarna kan läsa och skriva och dessutom begriper vad de läser.

— Varför blev Sverige ett u-land?

— Jo, för att politikerna inte brydde sig om att lära barnen att läsa.

— Varför grep inte föräldrarna in?

— Jo, för att de betalat politikerna för att ta hand om det där stöket så att föräldrarna själva skulle slippa.