I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!

Sedan började en invasiv, annorlunda ideologi som kom att kallas PK-ismen, att tränga sig in i vårt land. Alla som läser den här texten har upplevt den processen även om alla inte funderat så särskilt över hur det gick till när ideologierna gick till strid om det intellektuella herraväldet över nationen. Det vet för övrigt ingen. Jag bara gissar.

Liksom när det gäller riktiga krig har ideologiska konflikter soldater, utbildningar, övningar, regementen och erkända hjältar. Det vore enkelt men fel att hävda att PK-ismen trasslat sig in i den svenska idévärlden som ett resultat av avancerade utländska konspirationer, exempelvis ryska intrigspel och falska informationskampanjer eller kapitalistiska ränksmiderier från Davos. I själva verket har processen varit mycket banalare, till exempel att vilka opinionsbildare som helst, kanske särskilt journalister, har sniffat upp idéer som de anat ligga i tiden och prövande tillämpat dem på sitt eget tänkande för att se om det kändes rätt. Kändes det till exempel rätt med presstöd och ett stort statligt mediemonopol? Tja. Inte så dumt, kanske.

Hur det än gick till så finns idag ett antal ideologiproducerande PK-centraler som motsvarar den fysiska krigsmaktens regementen. Svenska kyrkan hör dit, det statliga mediemonopolet likaså och även universitetens humanistiska fakulteter men vassast av dem alla är Dagens Nyheters kulturredaktion med en egen tidning – kulturdelen – som kommer varje dag. På dess sidor samlas PK-isternas mest välformulerade pennor.

Söndagen den 22 september hade 74 av dessa skarpa pennor samlats till ett stort anlagt upprop på fyra sidor. Uppropet gick ut på skribenterna själva är utsatta för lågsinnad krigföring från svenska folkets sida. Folket inspireras tydligen allt oftare av PK-isterna att göra personliga inlägg på teman som ”Rövhål, djävla psykopat, feta horunge” och får en typisk skribent att ”känna [sig] konstant förföljd av ondska” och blir därför ”tystare och tystare. Orkar jag verkligen all skit igen?”

Det framgår att de 74 – varav en gjort sig ryktbar genom att framföra sitt hopp om att ”den vita rasens västerland ska gå under i blod och lidande” – anser folkets kommentarer vara särskilt skändliga, kanske en sorts majestätsbrott, eftersom de 74 i sin självutnämnda position som ”demokratins nyckelpersoner” inte anser sig behöva tåla att utsättas för den yttrandefrihet som de troligen, om det gällt någon annan, som professionella skribenter med slipade näbbar, vassa klor och hesa fågelskrin hade försvarat.

Man vet alltså inte vad de vill annat än att få tyst på medborgare som säger emot: ”Detta måste få ett slut.” Vad annat än folkets yttrandefrihet kan detta, som måste få ett slut, vara? ”Vi uppmanar landets högsta och ledande politiker att lyfta frågan.”

PK-ismens intellektuella avantgarde, de 74, vill föra oss in i en omvänd värld där den politiska makten inte ska värna om medborgarnas yttrandefrihet utan tvärtom begränsa den så att ett antal kränkta PK-ister i landets viktigaste tidning ska slippa känna sig förolämpade av prenumeranterna. Annars får väl nästa upprop handla om hur den vita rasen ska förmås att gå under i blod och lidande.