Snällismen, det är den svenska religionen nummer ett, det. Den genomsyrar allt och har i stor utsträckning ersatt sådant som självbevarelsedrift, självkänsla och familjeansvar. Ett exempel på det är terrordådet på Ikea för några år sen, då en eritreansk asylsökande mördade en mor och hennes son för att de såg svenska ut.

Det första de anhöriga uttalade var att de inte ville att mordet skulle användas som ett slagträ i flyktingdebatten eftersom det skulle kunna gynna rasister. Det var alltså viktigare för dem att hålla stånd mot ”rasism och främlingsfientlighet” än att kräva att myndigheterna tog sitt ansvar för den havererade asylpolitiken.

Ett annat exempel hörde jag nyligen i en P3-dokumentär om ett dubbelmord i Östergötland, där en paranoid missbrukare slog ihjäl en femtonårig pojke och en medelålders kvinna, som försökte komma till pojkens undsättning.

Dokumentären väljer visserligen inte för det bestialiska i dåden men är vinklad ur gärningsmannens perspektiv. En av kvinnans söner berättar att han minsann inte alls hyser något agg till gärningsmannen – han började tvärtom tycka synd om honom när han fick höra hur utsatt han varit. Sonens vrede riktades istället mot ”systemet och polisen”, berättade han med eftertryck:

”När jag fick höra att han själv behövde hjälp… Det är så många moment som hade kunnat förhindra att det skedde överhuvudtaget. För det är alltid för sent när nånting hänt.”

Det som sonen till den mördade kvinnan och, även dokumentärens skapare, vill få fram är alltså att det är samhället som brustit. Den gärningsman, som i reportaget kallas ”Hönan”, har vid flera tillfällen sökt hjälp men inte fått den hjälp han behövt, menar man.

Det stämmer inte. Genom hela inslaget berättas det tvärtom detaljerat om hur oerhört mycket hjälp och stöd denne ”Hönan” blivit erbjuden – men aktivt avböjt. Stadsmissionen har skjutsat honom till psykakuten, från vilken han själv avvikit. Lite senare har de kört honom till en grannort och skaffat boende åt honom i väntan på plats på behandlingshem, från vilket han själv avvikit innan han ens checkat in.

Vi ser alltså en hel kedja av hjälpsamma handlingar där gärningsmannen själv väljer att fortsätta i samma bana som tidigare. Ändå är det alltså inte gärningsmannen som bär ansvaret. Det är samhället som brustit när han till sist kidnappar två tonårspojkar, slår ihjäl den ene och även slår ihjäl en kvinna som försöker hjälpa.

”Det här kan jag tänka på många gånger. Varför händer det ingenting i den där kedjan som gör att katastrofen inte blir ett faktum?” säger mannen som befann sig i kvinnans sällskap den ödesdigra natten.

Ja varför? För att gärningsmannen valt bort den hjälp han blivit erbjuden och istället valt att begå två brutala mord, naturligtvis. Men det tycks den här snälla och välmenande människan inte ens reflektera över.

Det är klart att det många gånger kan vara en väg ut ur sorgen att lägga hatet åt sidan och försöka om inte förlåta, så i alla fall försonas med det som skett för att slippa förtäras av bitterhet. Men det finns ingenting som faller sig så naturligt som att avsky en människa som gjort ens familj illa. Snällismen har gjort svenska folket till en skock får som inte längre vågar (eller ens kan?) visa vrede över sådant som varje människa borde bli rasande över.

Avsaknaden av rättmätig ilska är djupt obehaglig. Det här är snällismens mörka baksida.

Foto: Faksimil P3 Dokumentär