Jag är tillräckligt mycket marxist för att mena att han hade fog för tanken att det finns någon sorts nära förbindelse mellan den makt och den ideologi (eller tro) som dominerar i ett samhälle. Troligen har denna uppfattning länge varit en självklarhet för sociologiskt inriktade tänkare. Kanske är föreställningen om att det finns ett begripligt samband mellan makt och ideologi själva fundamentet för sociologin som vetenskap. Max Weber, en av tankeriktningens grundarfigurer, hävdade att industrikapitalismens genombrott berodde på den produktiva självplågarmentaliteten hos kalvinisterna som aldrig kostade på sig några nöjen utan ägnade livet åt att spara, investera och sköta sina företag. Det är klart att sådana människor så småningom kom att styra sina nationers tänkande och skriva deras lagar. Alla såg ju att kalvinismen funkade.

Västerlandets numera dominerande ideologi är, påstår jag, PK-ismen eller, i USA, wokeismen. Men vilka är idag de makthavare som liksom Webers kalvinister utvecklade den ideologi, kalvinismen, som la grunden till deras ekonomiska framgångar? I svaret på den frågan famlar samtiden, inte bara i Sverige utan även i det land vars mentalitet på den när punkten ligger närmast vår, nämligen i USA.

Det görs många engagerade försök att hitta övertygande förklaringar, till exempel att det är globalistiska kapitalister (med egna jetplan) i Davos eller journalister inom västerländska etablissemangsmedia som styr oss. Jag har svårt att tro på sådana förklaringar, bland annat eftersom det överstiger fantasin att tänka sig att sådana intressegrupper om några tusen personer vardera skulle kunna avhålla en kongress och i ordnade former besluta om hur de skulle ta makten över världen.

Numera – vilket enligt min uppfattning betyder under de senaste femtio åren – har Sverige fått ett alldeles nytt härskarskikt, troligen utan jämförbara historiska föregångare, nämligen politikerna. Det som slutgiltigt konstituerade dem som en egen klass snarare än det som var tänkt när demokratin infördes var att de började avlönas av sig själva genom sin kontroll över riksdagen i stället för av de grupper i det civila samhället för vilka de antogs vara ombud och representanter. (Tänk dig att du anställer en verkställande direktör (CEO, menar jag) till ditt taxiåkeri och plötsligt upptäcker att din tjänare skaffat sig rätt att hämta den lön och andra förmåner han vill ha direkt i bolagets kassa utan att fråga dig.)

En viktig fråga är precis vad det är som ger makten dess makt. Jag tror att det finns två av varandra delvis oberoende men ändå förbundna faktorer. Den första är att makten är rik och att rikedom ofelbart attraherar andra människor. De kapitalistiska amerikanska så kallade rövarbaronerna vid artonhundratalets slut ägde järnvägar, oljekällor, telefonbolag, stålfabriker och hängde enligt Thorstein Veblen i boken The Theory of the Leisure Class på sina kvinnor hur mycket diamanter och andra ovärderliga smycken som helst för att valla dem runt och på så sätt visa prov på sina rikedomar. Svenska ledande politiker har visserligen inga privata diamanter att skryta med men de kontrollerar gemensamt uppemot halva bruttonationalprodukten. Deras ekonomiska makt kan mätas efter hur många intressen som etablerats i det huvudsakliga syftet att på ett eller annat sätt vigga politikerväldet på pengar.

Det andra slags inflytande som jag påstår att makten utövar har mycket litet med pengar att göra. I stället liknar det mer religion och handlar om sådant som helighet och undergörande krafter. Att den katolska kyrkan på medeltiden utövade makt över folket berodde inte på prästerskapets kontroll över stora rikedomar utan på att prästerna och helgonen var vägen att bli uppmärksammad av världsalltets herre. Inte bara den sakrala utan också den världsliga makten tillmäts ofta förmågan att göra underverk. Kejsaren kunde bota sjuka genom handpåläggning. På liknande sätt anses staten, som är sätet för vår tids makthavare, kunna göra underverk såsom att bekämpa ungdomsbrottsligheten genom att inrätta fritidsgårdar, genom att bygga fler LVU-hem eller genom att anordna korvgrillning tillsammans med lokalpolisen. Sådana åtgärder är fullt lika verkningsfulla som tidigare härskares försäljning av avlatsbrev.

Mitt slutgiltiga svar på frågan vem som har makten i Sverige är alltså Politikerväldet som härskar med hjälp av sitt Ägande och Stadiga Resursflöde samt sin förmåga att göra Underverk.

Det enda som kan få mig att tvivla på denna teori om vår tids makthavare är att den visserligen stämmer väl på de svenska förhållandena men sämre på de tämligen snarlika amerikanska. De wokistiska amerikanska samhällssymtomen liknar de svenska PK-istiska – offerkulturen, oikofobin, vithetsskammen, könsdysforin hos tonåringar och så vidare – men det verkar inte så mycket bero på maktkoncentration hos något amerikanskt politikervälde ty, om något sådant finns, är det så mycket svagare än den svenska motsvarigheten med en offentlig sektor som bara upptar en tredjedel av BNP mot hälften i Sverige, inte försörjer politikerna och deras valrörelser och saknar den svenska statens anspråk på att kunna göra underverk såsom att förbättra svenska ungdomars studieresultat genom att tillskjuta några miljarder.

Men det gör bara amerikanernas problem med att förklara wokeismens snabba ideologiska maktövertagande desto större. En av de få som försöker är journalisten Bari Weiss (bilden) som blev en nationell stjärna när hon för några år sedan sa upp sig från the New York Times med argumentet att tidningen bedrev woke-propaganda genom att fuska med texterna och sparka hederliga skribenter. I den här videon försöker hon förklara woke-ismens uppkomst med mentalitetsförändringar hos de ledande journalisterna i landet.