Det är lätt att förstå (eller rättare sagt uppfinna ett resonemang som antyder att man med logikens och den egna hjärnans hjälp kommit en betydelsefull sanning på spåren) varför sådant som nationalism och patriotism efter andra världskriget förvandlades från dygder till fula ord.

Hur skulle det förresten ha kunnat gå annorlunda? Nationalismen var den onda ideologi som förmådde den serbiske terroristen Gavrilo Princip att mörda ärkehertig Franz Ferdinand och hans fru för att bilda ett nytt storserbiskt rike vilket ledde till den första stora världsslakten när patrioter av alla olika slag bestämde sig för att hata och döda andra slags patrioter.

Men när kriget var slut och omkring femton miljoner människor gått åt började många undra om inte fosterlandskärleken krävde en offervilja som inte stod i proportion till den belöning i form av militärparader och svajande fanor som den erbjöd. Emellertid kom ett nytt världskrig hack i häl på det gamla och krävde nya försakelser på patriotismens altare. Återigen lät sig fosterlandskänslorna mobiliseras för krigiska ärenden och den här gången visade noggranna beräkningar, när det hela var klart, att kriget tagit närapå sextio miljoner människoliv.

Om det var priset räknat i antalet förlorade människoliv som gjorde att fosterlandskärleken förlorade sin tjuskraft vet jag inte säkert men jag minns hur vi som växte upp på sextiotalet hånflinade åt allt som andades patriotism. En flaggstång på villatomten var inte att tänka på. Fosterländska dikter plockades bort från undervisningen på läroverket. Psalmen Fädernas kyrka, en i och för sig tilltalande låt, förvisades från svenska psalmboken av kyrkomötet eftersom den ansågs stötande nationalistisk, hör bara:

Fädernas kyrka i fädrens land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Ädel är skaran sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Nordens vår,
Nordens framtid och hälsa.

Men fosterlandskänslornas sönderfall hade nog inte bara – eller ens i första hand – att göra med den ångest och sorg många med rätta kände över människornas lust att hitta skäl att förinta varandra. Vid sidan av drömmen om att tillintetgöra sin nästa är viljan att erövra och suga ut vederbörande människosläktets kanske främsta drivkraft. Desto starkare blir den erövrarkraften ju mer oförmöget till motstånd offret visar sig vara.

Jag minns hur det var när offret i själva verket inte ville något hellre än villkorslös underkastelse. Efter andra världskriget stod den amerikanska kulturen och livsstilen redo att kasta sig över oss. Så mycket bättre om vi inte uppreste några patriotiska känslor för att bromsa attacken. Familjen hade sommarnöje i Bohuslän. Det bästa med Bohuslän var att det låg nära Norge där det till skillnad från hos oss gick att köpa Coca-Cola. Pappan stuvade in mig och lillebror i bilen och drog till Norge för att köpa läskedrycker. Svenska alternativprodukter som Pommac och Sockerdricka hade inte en chans i den konkurrensen.

Detta oikofobiska syndrom – att med självklarhet betrakta en främmande erövrarkulturs produkter samt seder och bruk som överlägsna och värda att införliva i de egna traditionerna (exempelvis att äta hamburgare och fira Halloween) – är typiskt för attityderna i gamla kolonier. I Guinea-Bissau, där jag arbetat några år, gick det inte att övertyga det just självständiga landets ledare om att deras gamla kolonialherre Portugal, Europas vid det laget mest underutvecklade land, kanske inte var en internationell vinnare i alla grenar.

Jag tror utan bevis att det svenska nationella självföraktet numera nått vägs ände. När politiken låter sig ockuperas av tanken att Sverige står så lågt på listan över särskilt framstående kulturer att vi överflyglas inte bara av USA utan också av Somalia och Afghanistan och att vi bör belöna de senare med kulturstöd för deras framgångar så är det inte längre bara dumt utan även skrattretande. Därför ser jag fram emot en renässans för svensk kultur och svenska värden. Jag räknar med att en svensk snabbmatskedja, som säljer frallor med rökt renkött och extra allt, ska erövra världen och konkurrera ut McDonalds.