Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.

Efter ett liv av observationer och tyckanden i politikens utkanter skulle jag vilja omformulera Junckers diktum. Jag har aldrig märkt att politiker och politiska partier, till exempel inför ett val, kunnat presentera något genomtänkt förslag till problemlösning på praktiskt taget något enda område. Detta är inte någon allmänt politikerfientlig men grundlös anklagelse från min sida utan slutsatsen av gjorda erfarenheter. Inför ett val verkar det säkrast för en politiker att bara ha floskler att komma med eftersom han skulle riskera att försäga sig om han hade ett gediget och genomarbetat program för en – definitionsmässigt impopulär –  problemlösning i innerfickan.

Jag har sett detta utspela sig inför mina ögon. Den första gången talade jag med finansministerkandidaten i ett skattesänkarparti just före ett riksdagsval.

– Men ni har ju ingen färdig plan för hur systemskiftet ska gå till, sa jag. Ni kommer inte att hinna få något gjort!            

– Alternativet är att vi faktiskt gör en plan, sa finansministerkandidaten, men då kommer Aftonbladet att hitta den och smälla upp någon förlorare på löpet och då kan vi vara kokta.

– Men om du lägger planen i en låst byrålåda? föreslog jag.

– Ännu värre, sa han. Då blir det rubriker om våra ”hemliga” åtstramning som vi vidtar för att djävlas med de fattiga. Det är bättre att inte ha förberett sig alls för då kan allt förnekas.

Den andra gången talade jag med ledaren för ett parti som ville begränsa invandringen.

– Men ni har ju ingen plan för hur det ska gå till, sa jag. En ny invandringspolitik är inget man svänger ihop på en kafferast.

– Det är just det som är problemet, svarade han. Vi har inte resurser till det. Men när vi kommer till makten kan vi använda Riksdagens Utredningstjänst.

– Äsch, sa jag, jag har femton års erfarenhet att göra genomarbetade planer för politiska systemskiften. Jag kan göra det åt er.

– Aldrig i livet, sa han. Tänk dig rubrikerna: Partiet tar in konsult för att göra sin egen politik! Eller: de svagaste ska nu utvisas!

Dessa framträdande politikers argumentation är troligen oantastlig. Till min förvåning har jag upptäckt att logiken tycks gälla även i det nu pågående amerikanska presidentvalet. Ingen av kandidaterna tycks vara förmögen att på någon enda punkt se väljarna i ögonen och utan att flacka med blicken kortfattat beskriva precis vad de tänkt göra med sjukvården, abortlagstiftningen eller Ukrainakriget. Harris låtsas att hon inte varit ansvarig för den misslyckade flyktinginvandringen trots att hennes åligganden varit glasklara. Hon försäkrade oupphörligen att hon hade en plan fast tittarna inte förstod vad planen avsåg. Trump försöker förvirra medborgarna med uppgifter om att invandrare i Ohio äter sällskapshundar (”hot dogs”, kanske). Efteråt sitter det amerikanska kommentariatet i tevestudior och kannstöper om vad kandidaterna kan ha menat med sina orakeldunkla uttalanden.

Svenska förståsigpåare förundrar sig ofta över att USA, med över trehundramiljoner invånare, inte kunnat vaska fram mer trovärdiga kandidater än dessa två. Se på vad vi själva lyckas med i Sverige, genmäler jag.

I själva verket följer verkligheten Jean-Claude Junckers logik. Om politiker inte törs genomföra en nödvändig politik av rädsla för att inte bli återvalda är det klart att de med all kraft undviker att tala om denna politik före valen. Betyder det att demokratin överlever genom att politikerna försiktigtvis avstår från att tillämpa den?