Jag tvekade länge att kommentera det amerikanska presidentvalet. Sverige har gott om egna problem att ta itu med och det är trots allt amerikanerna som röstar, inte vi. Men det drama som utspelas inför våra ögon är så gastkramande att det är svårt att låta bli.

Objektivt borde valet vara enkelt. Trump är en av de fredligaste presidenter USA någonsin har haft. Under fyra år fick han chansen att visa att han inte är fascist, och han ledde landet bättre än någon kunnat förutse. Före och efter honom styrdes USA av två erkänt dåliga presidenter; Obama och Biden.

Kamala Harris har under sina fyra år som vicepresident inte åstadkommit något av värde. Enligt de flesta bedömare är hennes strategi att alltid hoppa på den trend som för tillfället är populär. Hennes största politiska tillgång sammanfattas bäst av Vladimir Putin: ”Hon skrattar så uttrycksfullt och smittande”.

Men debatten mellan presidentkandidaterna förra veckan gjorde mig lite osäker. 2016 var det en pigg och skämtsam Trump som intog scenen och läste lusen av Hillary Clinton. Helt uppriktigt trodde han att Amerika snart skulle bli Great Again. Han retade gallfebern på halva den amerikanska befolkningen och fyllde den andra halvan med hopp.

Den Trump som klev in i TV-studion i onsdags såg lite trött och hopsjunken ut. Glimten i ögat hade mattats något, och när han försökte le in i kameran liknade det mera en grimas. Kanske inte så konstigt om man är 78 år och utsatts för hårdare press än någon annan politiker i modern tid, inklusive ett mordförsök.

Kamala Harris å andra sidan såg strålande ut. Hennes make up var perfekt och hon hade lätt kunnat få en roll i någon TV-såpa. Ska man jämföra henne med svenska politiker har hon Annika Strandhälls politiska kompetens, Ebba Busch’s sex appeal, Annie Löövs självförtroende och ett varmt moderligt leende som skulle göra Mona Sahlin grön av avund. I Sverige kanske utseende inte spelar så stor roll, men i USA väger det tungt. Det sägs att Kennedy vann valet på sitt bländvita leende och Bill Clinton för att han såg ut som Robert Redford.

Så till debatten. Kamala Harris sa ingenting av värde, men hon gjorde det bra. Som den advokat hon är gled hon skickligt undan ansvaret för Biden-politiken (lyssna till exempel på första frågan hon får i debatten). Istället berättade hon om en barnjungfru hon hade som liten och lovade skattelättnader för småföretagare. Trump å andra sidan talade om USA’s verkliga problem, vilka förvisso är gigantiska, men hamnade flera gånger på defensiven. Framför allt upprepade han sig för ofta. Och det var otaktiskt av honom att lyfta fram historien med de kattätande haitierna i Ohio. Den är antagligen sann, men gav moderatorerna tillfälle flika in en faktakorrigering enligt de lokala myndigheterna. Harris behövde inte uthärda några liknande nålstick. På det hela taget tycker jag debatten slutade oavgjort.

Att styra USA är ett tufft jobb. Trump har inte längre samma ungdomliga energi som i valet 2016. Ska man vara krass måste man också ta hänsyn till att han har ett högre pris på sitt huvud än någon nutida politiker. Därför är det inte oviktigt vem som blir vicepresident. Det lilla jag vet om J D Vance är att han verkar vara en bildad och intelligent karl, med kristna värderingar och rötter i arbetarklassen. Förhoppningsvis en representant för en ny generation republikaner, redo att ta över efter woke.

Vilka som står bakom Kamala Harris är också betydelsefullt. Sitt vackra leende till trots kommer hon knappast att styra USA med någon järnhand. Min gissning är att samma skuggkabinett som skött den praktiska politiken under Biden, kommer att fortsätta göra det under Harris. Bara det borde vara tillräckligt för att rusa till valurnorna och lägga sin röst på Trump.