Vetenskapen, som vi fått lära oss bara har framåtväxlar, inga bakåtväxlar, har relativt nyligen upptäckt att det är farligt med skärmtid hos iPads, laptops och mobiler. Maximal tillåten tid för barn är kanske två timmar om dagen. (På den punkten tycks vetenskapen inte riktigt satt ned foten.)

För mig är detta ett hoppingivande besked ty här kan ligga en förklaring till den förargelse som jag upptäckt att jag kan väcka även hos kunniga och väluppfostrade människor. Jag bedömer att jag snittar minst sex timmars skärmtid om dagen vilket vem som helst, som tagit del av vetenskapens rön, bör begripa ger skäl för oro och kanske inläggning på psyket. Eller är det bara förpubertala människor som drabbas av skärmfeber?

Någon förklaring måste det i varje fall finnas till det obehag som framkallas hos mina medmänniskor, som nästan uteslutande är hyggligt folk vars sällskap tilltalar mig, när jag lite lätt konversationsmässigt och, enligt egen uppfattning, neutralt säger något om presidentkandidaten Trump. ”Undrar just hur det ska gå i tevedebatterna med Harris” kan jag säga med hela opartiskheten hos exempelvis Ladbrokes, en vadslagningsfirma.

Men det visar sig ofta vara provokation nog. Munnar förvrids i hån, stolar skjuts bakåt, ryggar stelnar i förakt. ”Han är ju äcklig”, säger den ena medmänniskan. ”Ja, verkligen!”, instämmer den andra. Sedan kommer det en upprörd duett på temat att Trump hela tiden ljuger, att man inte förstår vad han säger, att man ser på hans gester hur falsk han är och att han, i vilket fall som helst, är en fälld brottsling som borde spärras in.

Det är då mina egna defekter avslöjas. Det känns lugnande för mig att jag nu fått en förklaring, nämligen min sjukligt uppdrivna skärmtid, kort sagt mitt skärmmissbruk. Jag kan nämligen inte se alla de avigsidor hos kandidaten som är så uppenbara för praktiskt taget alla resonabla människor. Jodå, för all del, jag vet att han är dömd för något bokföringsbrott som jag inte riktigt begriper (och ej heller mitt sällskap, visar det sig i allmänhet). Också jag kan tycka att vulgära ord bör undvikas bland skötsamt folk liksom, naturligtvis, att man ska avhålla sig från bokföringsbrott även om materien är svårtolkad (vilket visar sig i att skandalutpekade personer ej sällan blir frikända när det går till domstol; jag har varit direktör i finansbranschen så jag har sett den här ruljangsen på nära håll). Och kuppförsöket vid Kapitolium var några snäpp mer operettliknande än ens en valförlorare utan all sans kan ha försökt iscensätta.

Men Trump har förmildrande för att inte säga aktningsvärda drag. Han gillar inte krig. Han har inte startat några och kommer nog att anstränga sig för att avsluta dem han ärver om han blir president (till skillnad från Harris som skulle ha en tung krigisk kvarlåtenskap att förvalta). Han låter sig inte hunsas av det militärindustriella komplexet eller andra särintressen.

Men den främsta av hans meriter är nog att han inte är Kamala Harris. Jag våndas vid tanken att Harris skulle bli det slutliga försvaret för den västerländska friheten och demokratin. Tänk dig ett avslutande envig mellan den nervöst flabbande Harris och de beslutsamt hopknäppta Putin och Lavrov. Där skulle jag och omkring hälften av den amerikanska väljarkåren nog känna oss tryggare med Trump.

Det som bekymrar mig är att man, det vill säga jag, riskerar att bli betraktad som nazistfascist om jag ens på prov försöker resonera som halva den amerikanska väljarkåren. Hur var det med toleransen, yttrandefriheten och därmed demokratin i den humanitära stormakten?