Den här krönikan var tänkt som en tacksam lovsång till den lyckade tillvaro som ödet beviljat mig och min generation. Jag säger detta utan ironi, ty det andra världskrigets slut presenterade ett trovärdigt löfte om ett förlovat land för alla som hade fattat den amerikanska koden för ett gott liv och dessutom orkade böja sig ned och sleva upp den manna som försynen av ren hygglighet lät falla över jorden.

Jag slutar aldrig att förundras över detta. Något liknande har aldrig tidigare inträffat, ty då härskade Thomas Hobbes naturtillstånd där alla krigade mot alla och livet var ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” varmed han inte menade, som många felaktigt tror, Göran Rosenberg. Visst fanns det grupper av människor, familjer, kumpaner och klaner som kortsiktigt arrangerade sina liv på ett tillfredsställande sätt men sådant berodde på tillfälligheter som fortfarande bryr historikernas skallar. Hur kom sig blomstringen i Florens och varför tog den slut? Hur kunde det förrevolutionära Frankrike med sin bländande kultur så hastigt förvandlas till korteger av höskrindor som knirkande transporterade skräckslagna adelsmän till deras giljotiner?

Att det inte blev någon entydigt tacksam lovsång till de högre makter som styrt min generations levnadslott beror på att man inte kan vara säker på att det faktiskt är som det känns, nämligen att vår generations och dess avkommas alltmer internationella succé är säkrad för evigt. Det finns ju mycket som talar för det. Tänk bara på Armand Duplantis som slår världsrekordet i stavhopp med en centimeter i veckan. Är det en sinkadus eller ett säkert tecken på vår lott? Och om du inte litar på idrottsresultatens vittnesbörd om vår förutbestämmelse så kanske det stadiga dunket från BNP-generatorn i samhällets maskinrum kan övertyga dig om något står rätt till, väldigt rätt.

Emellertid bor i mig en Gosse Ruda, en sanningssökande figur som uppkäftigt söker andra tolkningar än de vedertagna, till exempel att min generation och de efterkommande – såframt de tillhör samma kulturkrets – utgör historiens framgångsrika och för evigt fastställda slutpunkt. (Skratta för all del inte åt tanken att historien nått sin lyckliga och eviga slutpunkt, ty några av mänsklighetens mest uppburna figurer, sådana som filosofen Hegel och statsvetaren Fukuyama, blev världsberömda på motsvarande uppfattning.) Men detta är alltså inte min tekopp utan jag dras mer till alternativfilosofer som Madame de Pompadour än till sådana ganska uppblåsta etablissemangstänkare.

Pompadour var en underskön och dito begåvad kvinna – nej! jag menar inte underbegåvad utan tvärtom – som kung Ludvig XV ville göra till sin erkända huvudälskarinna vilket var knepigare än man kunde tro ty kvinnan var inte adlig – hennes ohederlige far var stallmästare och hette Poisson, det vill säga Fisk, kan du tänka dig? – men Pompadour lyckades på snirkliga vägar ta sig förbi protokollet i Versailles och vinna titeln. Detta tyder på gott förnuft som hon också använde till ett känt framtidsscenario, det vill säga uttalandet ”Après nous, le déluge!”. Det sa hon vid pass tjugofem år innan syndafloden kom i form av den blodbestänkta revolutionen.

Nu står vi där och vacklar mellan Hegel och Pompadour. Den officiella linjen såväl i vårt land som i det övriga Väst är att våra framgångar är för evigt. Det är en storslagen tes, alltså att den regel, som hittills gällt undantagslöst i mänsklighetens historia och säger att det alltid går åt pipan, numera har trätt ur kraft. Den regeln är, f f g, upphävd. Mänskligheten skulle alltså sedan andra världskriget eller däromkring ha inträtt i ett nytt tillstånd. (För all del, mobiltelefonen har också tillkommit, så tesen om radikal omvandling behöver inte vara helt vrickad.)

Själv föredrar jag dock Pompadours tänkande. För att nå hennes slutsatser behövs det förresten inte så mycket tänkande, ty det räcker med konstaterandet att det väl blir som det alltid har blivit, nämligen att det för våra synders skull går åt pipan.