Jag har utan särdeles framgång under de senaste tre, fyra årtiondena argumenterat för att vår tids politiska huvudmotsättning inte längre står mellan socialister och borgerliga utan mellan å ena sidan politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet och å den andra landets nettoskattebetalare. Trist nog för mig har jag aldrig gillat den där dikotomin eftersom den inte är självförklarande. Det ska fan försöka klarlägga politiken så att folk begriper när det kan ta timmavis att bena upp grundbegreppen.

Gissa om jag tyckte mig ha hamnat rätt när jag kom på att de två relevanta koncepten i stället skulle kunna vara ”eliterna” respektive ”de bedrövliga”. Alla vet vad som menas med eliter. Bedrövliga var Hillary Clintons benämning på sådant avskyvärt folk som i valet 2016 kunde tänkas rösta på hennes motståndare Trump.

En fördel med denna redogörelse för laguppställning är att den i stort sett fungerar i hela västerlandet, först i USA, där den bakomliggande sociala konflikten uppfanns, sedan Europa. Var och en vet, om han törs erkänna det ens för sig själv, ifall han tillhör eliterna eller de bedrövliga.

Naturligtvis är det representanter för eliterna som väljer att kalla Trumpanhängarna för bedrövliga människor. Med detta språkbruk markerar de diskret men bestämt att de själva tillhör eliterna. De ”bedrövliga” människorna själva anser sig för det mesta vara som folk är mest och kallar sig exempelvis för ”medelklassare”, ”vanligt folk” eller något annat som understryker deras normalitet.

Det märkligaste i hela detta sociala spel som går ut på att klistra stigmatiserande beteckningar på sina politiska motståndare är att det kan ske med sådan skamlös öppenhet. Att Clinton i sina egna kretsar kunde omnämna opponentens väljare som bedrövliga (på engelska ”deplorable” vilket också kan betyda jämmerliga, beklagliga, ynkliga och tråkiga) förvånar rimligtvis ingen som vet hur snacket går i olika samhällsgrupper, men att hon hade fräckheten att ge uttryck för sina fördomar i nationell television är förvånansvärt eftersom hon på så vis avslöjade sig som en snobb (vilket är bland det sista man kunde förvänta sig av en skicklig politiker; så förlorade hon också valet).

Det handlar således om klassfördomar som många amerikaner inte aktar för rov att skylta med. Hur är det med klassfördomarna inom den svenska politiken? Är vi lika bigotta som i USA? Min erfarenhet som konsument av svensk politik är att relationerna mellan partier och politiker länge var tämligen städade (vilket troligen berodde på svensk mentalitet och på att partistödet gjorde partierna likadana och dämpade deras inbördes konflikter). Men när Ny Demokrati och Sverigedemokraterna gav sig med i spelet blev tonfallet lika vildsint som i USA. Dessa nya partier utmanade de etablerade grupperingarnas konsensus.

För några dagar sedan hölls val i de tyska delstaterna Sachsen och Thüringen. Två populistpartier, AfD och BSW, sopade banan med de etablerade partierna. Det förra anses högerpopulistiskt och det senare vänsterpopulistiskt, vilket troligen inte betyder mycket mer än att de båda är en sorts ”bedrövliga typer” som ogillar de styrande eliterna.

En ny politisk huvudmotsättning börjar forma sig ungefär som när Karl Marx år 1848 tillsammans med Friedrich Engels inledde Det Kommunistiska Manifestet med följande ord:

Ett spöke hemsöker Europa – kommunismens spöke.

Men nu är det inte kommunismens spöke som hemsöker Sachsen och Thüringen, utan populismens och medelklassens.