Den internationella statistiken över det årliga antalet mord per 100 000 invånare verkar inte särskilt pålitilig. Men man får ändå en uppfattning om tendenser och storleksordningar såsom att en halv miljon människor tas av daga i hela världen samt att mordfrekvensen är särskilt uttalad i Latinamerika med 50 döda per 100 000 invånare i Equador. I detta perspektiv har Sverige, med lite mer än ett mordoffer per 100 000 personer och år, inte så mycket att klaga över.

Ändå är det inte så många svenskar som skulle låta sig nöjas med att det ceteris paribus (vilket betyder ”när allt annat är lika” på latin) mördas 50 gånger så många venezolaner som svenskar. Själv grips jag snarare av panik än jag känner mitt sociala nöjdhetsindex gå i taket när jag begrundar detta. Så här ska det inte vara i mitt land. Så här har jag aldrig upplevt mitt land och därför kan jag inte tåla att det obevekligen utvecklas åt det obehagliga hållet.

Nu har jag två gånger med bara några sekunders mellanrum använt uttrycket ”mitt land”. Det betyder att jag anser att Sverige är mitt, inte mitt ensamt, men i tilltagande grad i takt med att jag till min bedrövelse upptäcker att de figurer jag i demokratisk ordning skickat till olika beslutande församlingar – riksdagen, kommunen, landstingsregionen med flera – för att ansvara för min egendom inte visar några som helst tendenser att ta denna kärnuppgift på allvar utan tvärtom verkar mest intresserade av att klämma ur mig, i min egenskap av skattebetalare, mer para (serbokroatisk blatteslang för pengar).

Såklart att jag börjar fundera över vad som egentligen menas med ”vårt land” eller ”mitt land”. Vi är väl en sex, sju miljoner människor i dessa trakter som mer eller mindre slentrianmässigt och kanske dagligdags använder sådana koncept utan att, om någon frågar, egentligen kan presentera ett vettigt svar. Advokat Claes Sjölin har på sin hemsida (https://www.svensktidskrift.se/claes-sjolin-tio-saker-att-ratta-till-under-2022/) räknat upp tio saker som berövar medborgarna det inflytande som tillkommer oss, varav jag nu ska räkna upp några stycken:

• Ge skogsägare upprättelse. Skogsstyrelsen har under många år ägnat sig åt nyckelbiotopsregistreringar av skog vilket inneburit att markerna blev värdelösa. I slutet av förra året klargjordes det i domstol som många sagt från början, nämligen att Skogsstyrelsens förehavanden saknar lagstöd. 

• Se till att de mänskliga rättigheterna i praktiken blir mänskliga rättigheter också för näringslivet. Listan över statens rättsliga övergrepp har ökat de senaste åren. Angreppen mot skogsnäringen och utvidgade strandskyddsområden är två tydliga exempel på inskränkningar i äganderätten.

• Gör om strandskydden i grunden. I sin nuvarande skepnad är de en rättslig styggelse. RF:s regler tillförsäkrar enskilda rätten till ersättning när staten inskränker användningen av mark eller byggnad om pågående användning avsevärt försvåras av inskränkningen. 

• Ta det svenska raset i internationell ranking på allvar. Att Sverige när det kommer till ekonomisk frihet rasat från plats 19 till plats 46 i det kanadensiska forskningsinstitutet Fraser Institutes ranking är inte någon liten sak att rycka på axlarna åt.

• Se till att aktivistiska tjänstemän och deras chefer fälls för tjänstefel när de utan rättsligt stöd försöker runda lagen. Skogsägare vet sedan tidigare att Skogsstyrelsen och dess generaldirektör tar lätt på äganderättsskyddet.