Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.

Jag minns det. Boken kom 1969, hette Den rastlösa välfärdsmänniskan och blev en internationell bestseller som översattes till elva främmande språk. Staffan var min lärare på Handelshögskolan i Stockholm, en av de få vars föreläsningar jag tyckte det var mödan värt att bevista. Han blev sedermera rektor, handelsminister och en massa annat fint.

I boken presenterade Staffan en paradox som har just med det ekonomiska överskottet att göra. När vi med tiden blir allt effektivare och rikare och BNP bara växer, menade han, borde vi ha större möjligheter till ”avkoppling, lek, umgänge och rekreation”. Men i stället blir vi mer stressade och rastlösa. Han jämförde med underutvecklade och fattiga samhällen där i varje fall männen tar sig tid att sitta hela dagarna under baobabträden och resonera. De har hur mycket tid som helst medan vi, med alla våra lysande ekonomiska förutsättningar, lever ett liv i jäkt, fläng, rusch och stress. Hur kan det komma sig?

Staffans observation var att moderna människor i takt med stigande bruttonationalprodukt gradvis får alltmer konsumtionsprylar, till exempel fritidshus, vitvaror, olika slags motorfordon, utrustning för ett ökande antal sporter med mera. Vi hinner inte ägna oss åt dem, ett problem som den moderna människan löser, säger Staffan, genom ett beteende som numera har fått ett eget namn, nämligen multitasking, exempelvis att man äter framför teven (och troligen talar i telefon på samma gång) samt genom att korta ned utnyttjandet av varje pryl så att vi hinner konsumera fler per tidsenhet. Det slår mig att detta kan vara en bra förklaring till att tidsödande verksamheter, exempelvis bokläsning, gradvis rationaliseras bort. Viljan att öka produktiviteten sprider sig från produktionen till konsumtionen.

Staffans dilemma har inte blivit mindre pressande under det mer än halva sekel som gått sedan boken publicerades. Folk har inte tid. Det myntas nya uttryck såsom ”livspusslet” för att gestalta fenomenet och Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, ”klättrar på väggarna”, en annan modern stressrelaterad floskel.

Det är svårt att veta om detta tillstånd av gnagande missnöje som jag, i Staffans efterföljd, tror kännetecknar nutidsmänniskan är något nytt eller bara den senaste uppenbarelsen av en kanske DNA-baserad jämmergen som aldrig kunnat undflys. De afrikanska männen under baobabträdet kanske inte alls trivdes med tillvaron utan satt och pikade och tråkade varandra. En av sociologins ursprungsfigurer, Émile Durkheim, upptäckte en allmän psykologisk defekt som han ansåg drabbade samhället. Han kallade tillståndet för ”anomi” och menade att det växte ur normlöshet och osäkerhet och ledde till utbredd otillfredsställelse.

Själv tror jag att människan har en inneboende lust att plåga sig själv. Denna lust kan hon emellertid inte erkänna, framför allt inte nu för tiden, då tillvaron oavbrutet förklarar för oss att livets mening är att njuta och att tillvarons och samhällets uppgift är att bereda oss maximalt välbehag.

Till exempel ska jag idag betrakta Tjejmilen, som drar förbi mina hemtrakter. Tusentals ansträngda och plågade kvinnor stapplar fram en sträcka av en mil på den hårda asfalten. Om man ett ögonblick får för sig att loppet är en angenäm syssla för deltagarna behöver man bara studera deras ansträngda, flåsande ansikten för att inse att loppet är ett lidande.

Och ändå väljer de att göra det. Det måste bero på den där inneboende självplågarlusten i kombination med det ständigt framförda påbudet från hela samhället att det är luttrande att utstå pinan. Du gör det för övrigt inte för din egen skull. Du gör det för att tillvaron ska bli hållbar och klimatsmart och samhället fossilfritt och mer jämlikt. (Plus att du själv ska få så mycket motion att du inte kan dö.)

Staffans paradox kommer sig av att den ekonomiska utvecklingen – det växande överskottet – ger oss förbättrade verktyg att djävlas med oss själva medan vi hittar på nya skäl att rättfärdiga denna underliga drift.