På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).

Kamala Harris verkar opålitlig. Med opålitlig menar jag inte att hon skulle drivas av olämpliga politiska värderingar (vilket hon i och för sig tycks göra) utan just att hon är opålitlig i bemärkelsen att man inte vet var man har henne. Det yttrar sig bland annat i att hon hittills inte presenterat några begripliga planer för sitt presidentskap. När det gäller Gazakonflikten sa hon i sitt tal vid Demokraternas kongress att hon ska ställa upp för Israel till hundra procent och samtidigt garantera det palestinska folket deras frihet och säkerhet. Ett sådant löfte är tillförlitligt som en tulipanaros. Jag har inte noterat några mer konkreta idéer på andra punkter.

För all del, hon har tid på sig att fram till valet bli mer specifik, men det tror inte jag att hon blir eftersom vagheten verkar vara ett karaktärsdrag snarare än en fråga om att vara illa påläst. Hennes livs affärsidé tycks inte vara att med järnvilja driva igenom en svår politik i en vrång och motvalls värld (jag tänker på den store ledaren Churchill) utan snarare att göra sig omtyckt (vilket kan vara en effektiv karriärväg när det finns inflytelserika män som förstår att uppskatta hennes tillmötesgående attityd). Jag kan förstås ha fel – hon kanske kommer med en imponerande valplattform i god tid före valet – men tills vidare har hon mest satsat på att vara trevlig och göra ett bra intryck. Därför undviker hon att hålla sig med uppfattningar som kunde störa och koncentrerar sig på säkra och lagom politiskt korrekta förmenanden som hon ytterligare sockrar med inställsamt explosiva och ofta återkommande skrattsalvor.

Donald Trump är förstås en mer kontroversiell typ som väcker kraftig antipati bland många människor oavsett vad han vill göra, en antipati som hos vissa når orkanstyrka när han så lägger fram sina idéer, till exempel att länder som inte betalar tillräckligt för sitt försvar får skylla sig själva om Putin kommer och tar dem; i varje fall tänker Trump inte beordra sin krigsmakt att rädda dem. Han har ett hotfullt och hjärtlöst tonfall som skrämmer många människor, särskilt kvinnor om man ska tro på opinionsundersökningar. Trump drar sig kort sagt inte för att säga sin mening. Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro förmodar att Trump själv får en kick av sin provocerande kantighet, ty hur skulle han annars stå ut med de återkommande trakasserier han får utstå från det amerikanska etablissemanget (”träsket” som Trump vill torrlägga)?

Jag säger till portugisiskalärarinnan att jag föredrar en lynnig och råbarkad ledare som törs tala klarspråk framför en skrattande tjuserska med tvivelaktiga värderingar. Då säger lärarinnan, som inte har mycket till övers för mannen med det apelsinfärgade håret, att det viktigaste ändå är vilka idéer de står för (samt att Trump är en grottmänniska). Då säger jag att jag inte är så säker på det. Om jag ska göra något svårt tillsammans med en annan människa, till exempel att kriga eller segla över Östersjön i storm, så bryr jag mig mer om personens karaktär än vad han har för uppfattning om skattetrycket. När framtiden lägrar sig över oss och dumpar sina utmaningar så kommer dessa ändå att bestå av så mycket annat än vad kandidaterna grälat om i debatterna före valet.