Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.

Det spekuleras om hur detta ukrainska äventyr ska tolkas. I sina mest entusiastiska ögonblick tycks Zelenskyj vilja framställa det hela som ett bevis på att krigslyckan har vänt. Nu är det inte bara ryssar som ockuperar Ukraina utan även ukrainare som invaderar Ryssland. Men jag, som ofta är plågsamt skeptisk, har svårt att tro på detta. Jag har en annan tolkning.

Grundfrågan är hur kriget går på de avgörande slagfälten i sydöstra Ukraina. Det har länge varit ett utnötningskrig likt första världskriget där fronten legat still eller då och då förflyttats några meter åt det ena eller det andra hållet. Men sedan några månader tillbaka verkar ryssarna ha avancerat långsamt men oroväckande stadigt. Detta har skapat avsevärd nervositet hos ukrainarna och deras allierade finansiärer och leverantörer av krigsmateriel, alltså Nato och EU.

Jag vet att denna teori om att ryssarna har vind i seglen är motsatsen till den bild Zelenskyj vill låta framträda – att invasionen i Kursk tvärtom är ett bevis på ryssarnas svaghet – men det finns en annan omständighet som sällan debatteras men åtminstone för mig förefaller talande.

Denna omständighet är att materielleverantörer som USA, Storbritannien, Tyskland (och Sverige som såklart alltid gör som de stora grabbarna) sedan några månader tillbaka tillåter ukrainarna att använda vapnen för att kriga på ryskt territorium. Detta skulle kunna tolkas som ett styrketecken: se! nu är vi så starka och ryssarna så svaga att vi rullar in på deras mark att skicka iväg långdistansmissiler mot Rysslands hjärta. Men jag tycker det ser ut som en ensidig upptrappning av kriget. Till nyligen har USA förbjudit användningen av amerikanska vapen på ryskt territorium just för att förhindra en upptrappning.

Jag kan inte förstå annat än att upptrappning är ett svaghetstecken. Om krigslyckan hade strålat över Ukraina skulle det inte ha funnits någon anledning att vidta åtgärder som åtminstone i sin förlängning riskerar att Putin osäkrar kärnvapnen. Själva upptrappningen framstår som ett ganska tydligt tecken på att ryssarna har överhanden på slagfältet.

Dessutom sprider sig en trötthet över kriget bland Ukrainas västerländska allierade. Tyskarna flaggar för att parlamentet kan vara på väg att till nästa år halvera krigsbidragen från nästan åtta till fyra miljarder euro (vilket minskar stödet till en rätt blygsam promille av Tysklands BNP).

USA:s inställning är förstås avgörande. Just nu, ett par månader före presidentvalet, vore det förödande för demokraterna om det började sprida sig en känsla av att Ukraina-kriget kanske vore på väg att förloras eller åtminstone förvandlas till ett för världsmakten delvis förnedrande förhandlingsspel. Därför gäller det för Biden att till varje pris se till att det kommer uppmuntrande signaler om kriget. Där kan nyheter om att Ukrainas krigsmakt dragit in på rysk mark komma väl till pass. (Hur svår kan invasionen ha varit? Ländernas gemensamma landgräns är ungefär 120 mil varav hälften ligger i ockupationsområdet i sydöst. Ryssarna kan inte ha bevakat de återstående 60 milen, till exempel vid Kursk, särskilt noggrant eftersom det där inte fanns något krig och därför ingen anledning att postera ut gränsvakter. Erövringen gick också ganska enkelt. Kanske ett smart drag av Zelenskyj.)