Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.

Bland dem som är kritiska till biståndet är en dominerande uppfattning att felet är a) att det är statliga byråkrater – som jag på Sida – som administrerar biståndshanteringen och att statliga byråkrater är notoriskt ineffektiva samt b) att korrupta nationella ledarna i mottagarländerna gör ont värre genom att stjäla pengarna och skicka dem till nummerkonton i Zürich.

Min invändning mot båda dessa uppfattningar är att deras outtalade utgångspunkt är att biståndet i grunden är en bra idé bara byråkraterna vore skickligare och ministrarna mindre tjuvaktiga. Av mina erfarenheter har jag emellertid blivit mer krass och kanske till synes känslokall i bedömningarna. Jag har svårt att tro på grundidén, alltså att utvecklade ekonomier genom att betala skulle kunna få underutvecklade ekonomier att utvecklas. (Men Marshallhjälpen då? invänder du. Att USA:s bistånd till Tyskland för uppbyggnad efter andra världskriget troligen fungerade bra berodde på att tyskarna före kriget varit ett av världens högst utvecklade länder och därför, till skillnad från u-länningarna, hade de nödvändiga förutsättningarna i blodet.)

Även om det låter huvudlöst skrytsamt tror jag att jag begriper detta bättre än nästan någon annan (i hela världen). År 1975, när jag reste till Guinea-Bissau för att bli ansvarig för det svenska biståndet, hamnade jag efter vad jag så småningom begrep i ett oplanerat men likafullt fullskaligt experiment i ett socioekonomiskt laboratorium. Det handlade – utan att någon tänkt på det – om att testa biståndet i dess renaste form genom att skapa en situation där nästan alla pengar till utveckling kom utifrån – det svenska biståndet var vida större än statsbudgeten och närmade sig troligen BNP (vars storlek ingen visste) – och där det i stort sett saknades utbildade människor och infrastruktur eftersom det obetydliga som faktiskt fanns var det som återstod när kolonialmakten Portugal lämnade landet.

Jag är inte medveten om något annat tillfälle i historien där utvecklingen eller bristen på utveckling i ett land så entydigt kunnat betraktas som ett resultat av utländskt bistånd och enbart detta. I alla andra mottagarländer bestämdes utfallet även av annat, till exempel inhemska företag med egna tillväxtkrafter som påverkade BNP, stora insatser från USAID och Världsbanken, utländska investeringar, en någorlunda handlingskraftig regering som inte drevs av socialistiska drömmar och så vidare.

Inför mina ögon kunde jag se vilka effekter på landets utveckling som biståndet ledde till. En poäng – i den socioekonomiska vetenskapens ögon – med det svenska biståndet var att det i stort sett kom utan villkor och pekpinnar vilket innebar att experimentets resultat inte stördes särskilt mycket av ovidkommande inflytelser såsom svenska filosofier om hur pengarna borde användas. Det var som om landet hade hittat egna oljefält. Med en viss överdrift kan man säga att det rann in oanade pengar i statskassan att användas för utveckling.

Det första biståndet den socialistiska – och därför av Sverige starkt uppskattade – regeringen köpte för pengarna var några dussin Volvobilar att fördelas bland förtjänta medarbetare, till exempel olika ministrar. Sedan byggdes det ministerier, myndigheter och andra offentliga apparater, skolor och hälsocentraler till exempel, för olika utvecklingsfrämjande ändamål. Jag insåg snart den logik som tar överhanden när det finns gratis pengar i överflöd (återigen, tänk på oljestaterna i Arabien). Varenda myndighet blir en försörjningsinrättning, varenda hög tjänsteman ska ha en bil och skickas på utvecklingskurser eller tandläkarbesök i Lissabon eller, när det sovjetiska biståndet kom igång, på utbildning i Moskva om hur planekonomier fungerar. Om det kommer ut några varor och tjänster från apparaterna är oklart.

Man satsade på internationellt utbyte vilket märktes på flygplatsen dit det anlände två internationella flighter i veckan. På onsdagar och lördagar kom TAP-planet från metropolen, det vill säga Lissabon. Då samlades alla huvudstadens honoratiores för att välkomna eller ta avsked från sina kollegor. (Då var det också lättare för mig att få tag på dem för att skriva på biståndspapper och för andra ärenden.)

På så vis skapade biståndet en stor försörjningsapparat som var ohjälpligt beroende av mer bistånd. Jag försökte varna den svenska hemmamyndigheten och de ansvariga svenska politikerna. Men ingen ville höra på det örat. Det svenska biståndet fortsatte i ytterligare något decennium. Så blev beroendet cementerat. Det producerades nästan ingenting utanför, som alltid, självhushållningsjordbruket. Så småningom drog Sida öronen åt sig och stängde av flödet varpå landet kastade sig i den sydamerikanska knarkmaffians armar och blev en omlastningsstation för knarkleveranserna till Europa.

Fast lång dessförinnan hade jag beskrivit debaclet i en roman som heter Genom ekluten. Den fick inte heller någon effekt. Men boken kan nu köpas för 178 kronor på antikvariat.net vilket betyder att marknadsvärdet stigit sedan publiceringen år 1980.