Första olympiaden i Paris ägde rum år 1900. Det var den andra olympiaden efter Aten 1896. De första olympiaderna var något helt annorlunda än dagens politiska jättearrangemang. Man hade i stora drag försökt följa det klassiska olympiaprogrammet med olika löpningar, kast och hopp. Vid de allra första spelen ingick också de ovanliga grenarna stående hopp i höjd och längd samt spjutkastning med både vänster och höger hand.

Det är intressant att jämföra med dagens resultat. Vinnartiden i Paris 1900 på 100 m var 11, 0 sek. och i stavhopp räckte det med 3,30 m för att Irving Baxter från USA skulle vinna guld. Vår egen Erik Lemming blev 4:a på den blygsamma höjden 3,10 m. Resultaten förbättrade dock och redan i Stockholmsolympiaden 1912 hoppade man 3.95 m och svensken Bertil Uggla fick delad bronsplats med ett hopp på 3.80 m. Det är märkligt att jämföra detta med Armand Duplantis hopp på 6,25 m i årets Parisolympiad men den senare hade förstås fördelen av längre och mer avancerade hoppstavar.

Senare blev Bertil Uggla en kändis när han under andra världskriget ledde morgongymnastiken i radion. Jag minns fortfarande Bertil Ugglas kommenderande militära röst i radion med sträckningar och armhävningar samtidigt som jag åt frukost med Ögonkakao och mammas hemgjorda skorpor som smakade ljuvligt. Kriget pågick för fullt och jag hade börjat skolan.

Jag hade dessvärre ingen större talang för sport och idrott och mina resultat i hopp, kast och löpning var i bästa fall medelmåttiga. Jag kompenserade detta genom att lära mig namn och resultat och kunde nästan alla rekorden från Berlinolympiad 1936 och lite till. Jag fick därför fungera som en vandrande uppslagsbok eller dåtidens farbror Google. De rekord som de flesta kände till var förstås Jesse Owens som vann fyra guld och nästan lika många världsrekord, 100m på 10,3 sek och 8,06 m in längdhopp. 1936 fick man guld i stav på 4,35. Annat som fastnade i minnet var de fantastiska resultaten från finska friidrottare i Berlin. Spjutkastning och långdistanslöpning var finska paradgrenar och Paavo Nurmi var fortfarande i farten och tränade de finska löparna. Paavo Nurmi var ett stort namn inom friidrotten och fick statsbegravning vid sin död 1973.

Först 1948 i London blev det tillfälle för Sverige att briljera. Efter 1912 blev London 1948 Sveriges bästa olympiad. Våra egna löparstjärnor, Gunder Hägg och Arne Andersson fick dessvärre aldrig tillfälle att delta i någon olympiad. De diskades genom att de tagit emot ett mindre penningpris vilket stred mot amatörregeln.

BILD: Amerikanska atleter. Olympiska spelen i Paris år 1900.