Igår återpublicerade jag en elva år gammal text som gick ut på att Sverige behöver en trovärdig Leviatan, alltså en polismakt som inte drar sig för att bruka allt det våld som behövs för att sätta kriminaliteten på plats. Jag kommenterade uppbragt att situationen inte på elva år förändrats till det bättre. I stället har tiden fått gå utan sådana kraftfulla åtgärder som skulle behövas.

Detta beror inte på att de ansvariga politikerna och myndighetspersonerna saknar kunskap om tillståndet. Regelbundet erkänner de att de varit naiva. Det betyder att de har all den information om sakläget som du och jag har vilket i sin tur betyder att deras handlingsförlamning inte beror på okunskap utan på ovilja och kanske brist på initiativkraft. De är inte kapabla att fatta effektiva beslut. Det slutgiltiga beviset för ledarnas oförmåga kom alldeles nyligen när en s-representant kallade till presskonferens för att presentera sin nya politik mot brottsligheten som visade sig vara en broschyr till alla skolbarnsföräldrar.

Man kan sedan länge dra slutsatsen att dessa människor aldrig kommer att formulera en verkningsfull politik. Skälet är i grunden att den sorts politik som skulle behövas inte är förenlig med makthavarnas politiskt korrekta ideologi. Det handlar om deras självbild, deras vilja att värna svensk politiks affärsidé om att vara en humanitär stormakt och i sista hand om deras jobb. De kommer aldrig att ta verkningsfulla beslut utan koncentrerar sig på meningslösa broschyrer, grillfester med buset och tafsa inte-armband.

Vi behöver någon som vidgar våra sinnen med visioner om hur det skulle kunna vara i stället. Att Leviatan brukar våld i stället för att grilla korv tror jag är grundbulten i en sådan politik. Men den byråkratiska maktapparat vi har kommer aldrig att göra det. Vi måste bjuda in någon annan.

Om jag hade haft något att säga till om, till exempel om jag vore statsminister, skulle jag be några kloka personer som känner för frågan – till exempel Johan Westerholm på ledarsidorna.se och Jens Ganman på substack.com (som jag inte vidtalat i ärendet och som kanske inte alls skulle gilla idén) – att utarbeta ett förslag om ett nytt spår för svensk kriminalpolitik som medborgarna skulle kunna tro på. De skulle få två månader på sig – minns att 1809 års regeringsform, som ändå var en mer komplicerad apparat, bara tog två veckor att skriva; vill man så går det – plus en hygglig budget så att de kunde resa runt i världen och inhämta användbara tips från framgångsrika brottsbekämpare som Rudy Giuliani, som fick ordning på brottsligheten i New York innan han föll i onåd och Filippinernas förre president Rodrigo Duterte som visserligen själv sannolikt var en känslokall skurk men lyckades få kontroll över narkotikabrottsligheten. (Som den kinesiske ledaren Den Xiaoping sa: ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt”.)

Om den rapport utredarna presenterade blev så övertygande som jag tror man har anledning att förvänta sig så skulle den mötas av ett samfällt avgrundsvrål från Sveriges politiskt korrekta tyckarelit. Det vore nog jobbigt för Westerholm och Ganman (och såklart för mig om jag vore statsminister). Men det skulle behövas någon sådan chockterapi och ögonöppnare för att vårt land ens ska våga tänka i andra banor än dem vi tränat på och hjärntvättats till i åtskilliga decennier.

Det går ofta illa för dem som kommer i första ledet när fienden ska anfallas. Jag tänker på Operation Overlord, invasionen i Normandie den 6 juni 1944. De flesta som kom i de första landstigningsbåtarna blev nedmejade av den tyska elden. Ungefär så gick det med Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin när de för tio år sedan presenterade en bok med vad som idag är ganska okontroversiella uppgifter om invandringen. Mitt hopp är emellertid att samtiden skulle välkomna klarsyn och tydlighet i fråga om hur kriminaliteten kan bekämpas. Om vi inte väntar för länge med att förnya politiken kan projektet vara görligt om än jobbigt.