Du kanske tycker att ämnet för denna krönika är i futtigaste laget. Själv vacklar jag. Att beskriva och dra slutsatser av obetydliga konsumentupplevelser kan möjligen överlåtas till rubriken ”Ilsken i Bandhagen” på tidningarnas insändarsidor. Å andra sidan sönderdelar sig tillvaron enligt den av mig uppfunna Homogenitetsprincipen i ett stort antal likartade skitsaker varav man kan dra slutsatsen att helheten avslöjar sig i var och en av sina delar och att den som kund hos Tele2 trakasserats av bolagets oändliga telefonköer och förvirrade personal har goda skäl att trots bolaget tjuvaktiga motstånd försöka trassla sig ur kontraktet.

Som medborgare och konsumenter på ett stort antal marknader är vi omgivna av hundratusentals fjäskigt inställsamma fysiska och juridiska personer som med eller utan moraliskt och juridiskt fog vill åt våra pengar. Men envar kan inte vara sitt eget Konsumentverk och noggrant undersöka kvaliteten hos alla de tänkbara, konkurrerande leverantörerna. När vi ska välja telebolag, elbolag, försäkringsleverantör, skola till barnen och till och med ny bil kan vi inte vara så petnoga som de flesta nog är på äktenskapsmarknaden eftersom det skulle ta för mycket tid. Därför tvingas vi göra våra val på vaga och otillräckliga grunder.

Därför har vi nytta av Homogenitetsprincipens tumregel som är att en möjlig leverantör som på minsta sätt väcker ditt obehag – till exempel expediten i vitvarubutiken som inte omedelbart uppmärksammar dig, automatrösten i bilverkstadens telefonsvarare som fortfarande efter tio minuter ber dig ”dröja kvar för ditt samtal är viktigt för oss”, den okända personen som ringer upp och med insmickrande försäljarröst börjar tilltala dig med förnamn – omedelbart avfärdas som godtagbar affärspartner.

Värre är det med motsvarande nonchalans hos offentliga monopolleverantör som man varken kan eller vill välja bort eftersom deras tjänster är omistliga, till exempel polisen. Häromdagen fick jag ett brev från våldsmonopolet som förmådde tumregeln att aktivera alla mina inre varningsljus och börja rita röda linjer mellan det tillåtna och det otillåtna.

Jag hade krockat med en annan bil och anmälde detta till försäkringsbolaget varvid det visade sig att jag först måste göra polisanmälan (vilket naturligtvis var en onödig överloppsgärning men inte oförlåtlig eftersom det kan vara bra att upprätthålla illusionen att polisen faktiskt då och då kan fungera). Jag polisanmälde (på telefonsvarare såklart) och fick efter några dagar en databehandlad bekräftelse på min anmälan. Det framgick att saken aldrig berörts av en mänsklig hand eller tanke och därför borde vara ofelbart steriliserad och säkrad mot sådana misstag som den mänskliga faktorn ofta begår. Och lik förbannat saknade myndigheten pejl på det elementära. Under rubriken Fordon hade den korrekt prickat in registreringsnummer, chassinummer, fordonsslag och färg men missat fabrikatet. Jag har en BMW 330 men myndigheten uppgav att det är en Opel astra kombi 1.6 enj.

Detta kunde vara en skitsak men det är det inte när det handlar om ett rutinärende som troligen ansvarslöst repeteras tusentals gånger i veckan trots att just detta enkla visserligen inte gör någon skada men borde vara otänkbart i ett välskött land. Kan jag lita på att polismakten hanterar brottsbekämpningen, en svår sak, på bättre sätt än den håller ordning på bilmärken, en enkel sak?

Jag har en vetenskapligt troligen obevisad misstanke om att motsvarande slarv, nonchalans och ansvarslöshet sprider sig på alla nivåer inom politiken och den offentliga sektorn. Vår regering rafsade ihop ett ogenomtänkt regeringsprogram under några dagar på Tidö slott och har nu i snart två år råddat med frågan om vad de verkligen kan ha menat. Energipolitiken, till exempel, spretar åt olika håll. Jag bävar för – men åstundar också – den dag när sanningen kring det gröna stålet blir officiell, den tillhörande miljardrullningen av skattebetalarnas pengar upphör och Sverige får stå med byxorna nere och skämmas inför en hel värld.

Die dummen Schweden.