Igår framförde jag tesen att den efterlängtade friheten inte är förenlig med den lika efterlängtade demokratin eftersom demokratin inte kan förverkligas om folk inte frivilligt avstår från att maxa det personliga utbytet av friheten. Om alla människor utnyttjade sin frihet till att slippa jobbiga saker som att sköta sitt arbete och ta ansvar för sina barn och i stället lämpade över sådana trista uppgifter på socialen så går demokratin så småningom under. Till exempel slutar folk lita på varandra.

Jag skrev att denna tes om att friheten och demokratin är inkompatibla är intellektuellt svårtillgänglig men ändå fundamental och dessutom välkänd sedan årtusenden eftersom Sokrates formulerade den, mig veterligen som den förste i världen.

Nu har jag haft ytterligare 24 timmar att fundera på saken och kommit fram till att svårigheten att hantera friheten inte nödvändigtvis, som jag skrev igår, beror på västerlandets otvivelaktigt imponerande ekonomiska framgångar utan i stället är inbäddad i människornas eller kanske rentav alla levande väsens gener.

Ta det levande väsendet anden. Under ett ofta mycket bördigt äppelträd i min trädgård ligger så här års ett lager fallfrukt. Dit kommer varje morgon en grupp på fyra, fem årtor (andhonor) för att äta frukost. På marken finns säkert tjugo äpplen per årta så det borde inte uppstå något kiv om frukten. Men det gör det. Fåglarna står en stund och vaggar obeslutsamt. Sedan går en av dem fram till ett äpple och börjar smaska. Då väljer en annan anka att också knapra på just det äpplet varpå hon läxas upp med ett näbbslag av den första. Sedan väljer en tredje samma frukt. En visserligen lågaffektiv men ändå tydlig konflikt på några sekunder blossar upp. En av fåglarna avgår som segrare och de andra vaggar lite moloket runt omkring bland den övriga maten.

Troligen handlade scenen inte i första hand om att äta, ty i så fall fanns det mat så det räckte och blev över till alla, utan om att etablera en hackordning. Det hade kunnat vara ett gäng småflickor på en skolgård. Min slutsats är att demokratin kräver en väl utvecklad mental mognad och kanske andlig skolning hos sina anslutna ledamöter för att kunna fungera. Att ankor (eller småflickor) skulle kunna etablera en demokratisk samfällighet förefaller uteslutet.

En som, vid sidan av Sokrates, begripit detta var fjortonhundratalsbiskopen Thomas Simonsson i Strängnäs som författade Frihetsvisan där en av trettiofem strofer lyder:

Frihet är det bästa ting,

som sökas kan all världen kring,

för den som frihet rätt kan bära.

Vill du vara dig själver huld,

älska frihet mer än guld,

ty frihet följer ära.

Jag har alltid undrat vad biskopen menade med ”den som frihet rätt kan bära”. Nu förstår jag betydelsen, som måste vara att det rätta bärandet är att frivilligt åta sig de plikter och följa de dygder som ett harmoniskt mänskligt samliv förutsätter. Ankor, till exempel, kan ej bära friheten rätt och är därför inte mogna för demokrati.

En variant av detta formulerades av en av skaparna av den amerikanska republiken, den första demokrati som vi egentligen vet något om. Jag tror att det var grundlagsfadern Ben Franklin eller möjligen John Adams. Han sa att den nya demokratin bara skulle kunna fungera med kristna medborgare. Det hade väl dugt även med för saken lämpade buddhister skulle jag tro. Franklins eller Adams poäng var inte att favorisera någon särskild grupp religionsutövare utan att understryka frågans andliga fundament.