När jag ändå av en slump hade hittat Esaias Tegnérs nästan söndervittrade samlade skrifter i min bokhylla och igår skrivit en krönika om några av poëtens – han skrev så, antagligen för att han inte ville bli kallad pöt – synpunkter på pedagogiken så känns det bara naturligt att idag presentera ytterligare en godbit ur samlingen.

Det handlar om en sorgeskrift som författats av Tegnér, som var biskop i Växjö, och skickats av konsistoriet, det vill säga hans styrelse, till motsvarande organ i Uppsala där ärkebiskopen Johan Olof Wallin just avlidit. Wallin och Tegnér måste ha känt varandra väl som ämbetskolleger, framstående författare, Akademiledamöter och tvillingsjälar. Wallin hade ansvaret för 1819 års psalmbok med ett halvt tusen psalmer av vilka han skrivet mer än hundra själv. De två biskoparna tålde inte dumskallar och struntprat.

Med utnyttjande av Wallins initialer skrev förresten någon en bevingad vers som påstås vara inhuggen i gravstenen även om jag inte kan se det på bilden: ”Jordens Oro Wiker, för den frid som varar, grafven allt förliker, himlen allt förklarar”.

Kan du tänka dig att Tegnér, denne högtidlige kyrkopotentat, i kraft av sitt ämbete, kunde författa en medlidande dödsruna till ärkebiskopen Wallins ära där kyrkofadern i klartext gratuleras till att genom döden ha undsluppit plågan det hade gett honom att såsom prästerskapets talman och ordförande – det här var på ståndsriksdagens tid – behöva uthärda de pladdrande dumbommarna i riksdagen? Jag hade inte kunnat föreställa mig det. Men det gjorde han:

Det är bekant, att riksdagen snart sammanträder för att lägga sig nere och idissla på dagens hittills olösta, möjligtvis olösbara frågor. Det var hans pligt som Svea rikes Erkebiskop att der, såsom presteståndets talman, leda öfverläggningarna. Uppdraget är föga presterligt, och måste, helst för varje snillrik man, vara både oangenämt och nedslående. Det lugna och tålmodiga sinne, som erfordras för att utan vämjelse afhöra det tusen gånger, för hvarje gång sämre, sagda och omtuggade, var icke Erkebiskop Wallins, och det är knappast troligt att han, som var föga född för politiska bestyr, kunnat med vederbörlig jämnhet och lugn genomgå denna hårda och opresterliga pröfning. Särskilt obehagligt måste ett sådant uppdrag ha blifvit, med den opinions-vind, som för dagen blåser i Svenska nationen, med sina mångfaldiga väderflöjlar för stundens hugskott, sina hundradetals talmän och representanter för den plattaste ytlighet och obetydlighet. Ty det är dock onekligt, att det konstitutionella gyckelspel, som nu för tiden uppföres i större delen av Europa, i Svenska folket har sin bästa pajazzo. [Jag tror han menar att svenskarna var Europas värsta pajasar. PE] Detta, alltid andelösa, ofta ärelösa spel och partikäbbel hade han troligtvis hvarken haft tålamod att fördraga, eller, med allt sitt snille, eller kanske just derföre, rådighet och sinnesnärvaro nog att sammanjämka och leda… Han är nu fri från detta förödmjukande bekymmer; ty på hans stilla graf blicka himmelens beslägtade stjernor neder med välbehag.

Det är som om Riksdagens talman plötsligt gick bort och hans bästa vänner i en nekrolog i Dagens Nyheter lyckönskade honom till att framöver slippa umgås med dumskallarna till ledamöter.