I min bokhylla står Esaias Tegnérs samlade skrifter i sex uttorkade och sönderfallande band. Jag har aldrig öppnat dem eftersom jag fick avsmak för Frithiofs saga och dikten Det eviga redan i skolan. Men i min förtvivlan över att inte ha någon intressantare lektyr tog jag häromdagen ut sjätte bandet och satte mig att läsa. Och, hast du mir gesehen, där framträdde en helt annan figur än den nationalistiske och romantiskt trängtande poet från det tidiga 1800-talet som skolan, troligen i patriotisk iver, försökt pracka på mig. I stället, när Tegnér inte behöver hovera sig på parnassen för att få ordnar och andra utmärkelser, visar han sig vara en intelligent och resonerande person som bekymrar sig över att det finns så mycket dumhet i samhället.

Tegnér var professor i grekiska, ledamot av Svenska Akademien och utsågs 1824 till biskop i Växjö – Wäxiö – stift. I den egenskapen var det hans uppgift att övervaka kvaliteten hos de lokala skolorna, ett åliggande som han, att döma av de tal han höll på avslutningarna, tog på största allvar. I juni 1827 presenterade han tjugotvå trycksidors funderingar över hur pedagogik enligt hans mening bör bedrivas.

Sammanfattningsvis verkar inte så mycket ha hänt inom pedagogiken sedan Tegnérs dagar (vilket eftertänksamma personer, till skillnad från experter på Skolverket och Skolinspektionen, redan visste och därför kan glädjas åt att få sina fördomar bekräftade).

Syftet med utbildningen är att utöka ”de ungas kunskapsförråd”. Framgången beror på två saker (”tveggehanda”): lärjungens flit och lärarens val av ”läromethod”, där lärometod betyder art av pedagogik. ”Läromethoden är det just, som utgör det stora tvisteämnet för dagen.” Precis som hos oss.

”Läromethoderna sönderfalla i tvenne stora klasser. Den ena är den gamla eller skolastiska… som ännu ligger till grund för vårt undervisnings-system. Den andra är den som framställdes av Rousseau i Emile… Dessa begge äro varandra rakt motsatta.”

Den gamla metoden byggde på tvång, utantilläxor och enhetlighet (som i vår tid kanske skulle kallas jämlikhet) och som ”icke tillåter något avseende på det individuella och egna” hos varje lärjunge.

Den nya metoden ”var motsatsen af allt detta, men en motsats, som genom sin öfverdrift, sin ytlighet, sin klemmighet, skadade ännu mer än den gamla… I stället för tvånget i den gamla methoden, skulle här allt bibringas genom lek; i stället för de bestämda lärostunderna, skulle undervisningen här afbrytas, så snart barnet ledsnade därvid; i stället för de bestämda läroämnena, skulle man rätta sig efter barnets nycker… Methodens princip var sjelfsvåld, i stället för frihet, dess medel var joller, i stället för allvar, dess resultat blef ytlighet, i stället för verklig bildning.”

”Det är otvifvelaktigt känslan av dessa ömsesidiga brister, som i våra dagar föranledt de flera försöken till förbättringar i methoden.” Så är det även i våra dagar. Den pedagogiska forskningen tar aldrig slut. Tvåhundra år efter Tegnérs avgångstal i Wäxiö Gymnasium har den pedagogiska kompetensen inte kommit längre än på hans tid. Ändå vet vi egentligen allt vi behöver veta. Att vi inte tillämpar det självklara beror nog bara på att bristen på kunskap blir en hyggligt respektabel livsform för arméer av proffspedagoger. Vad skulle alla dessa människor göra utan seminarier och kurser om nya pedagogiska hugskott från universitetens forskarvärldar?

Själv tror jag mer på Tegnérs avslutande allvarsord till eleverna än på pedagogerna:

Det bästa för er ålder är lydnad och flit. Lydnad är barnets dygd; ty det hvarken kan eller bör ännu handla sjelfständigt; det måste kärleksfullt tro på föräldrars och lärares högre förstånd och välmenta vilja… Flit åter är framgångens moder och den svagares skygd: ty ingen klandrar den trögare för hans svårfattlighet, men den försumlige förebrår man till och med hans bättre gåfvor, emedan de berättiga till större fordringar. Derföre förmanar jag eder framför allt att öfva edra krafter, på det att de ej må förrostas, att begagna tiden, på det han ej måtte gå gagnlös förbi. Den dag kommer, då I behöfven de kunskaper I här grundläggen, det kommer en dag, då det är slut på er barndoms lekar, och lifvet med sitt allvar tränger in på eder och uppfordrar eder till kamp. Hafven I då ej smidt er något harnesk av kunskap och duglighet, så måsten I fly utan strid, eller falla utan ära.

Men det kan ju hända att Tegnérs värderingar är överspelade. Lydnad och flit kanske inte längre behövs, hur nu detta skulle kunna vara möjligt.