Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi har så lite debatt om vilka som har makten i Sverige. Du vet vad jag brukar tjata om, nämligen att våra härskare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, eller, om man får vara lite mer allmän i analysen, ledande politiker samt de flesta offentliganställda.

Om det ligger till som jag påstår så skulle man förvänta sig att landets högsta lagstiftande och beslutande organ, Riksdagen, skulle bestå av särskilt många representanter för de mäktigaste grupperna analogt med att vi på den tiden när nationen mäktigaste människor var kapitalister och stora jordägare hade graderad rösträtt där rika människor med mycket jord gavs fler röster. Som i verkligheten så ock i Riksdagen.

En pol mag vid namn Eskil Engnér gjorde för inte så länge sedan (2010/11) en undersökning av riksdagsledamöternas yrkesbakgrund vilket ger en god anvisning om vem som stiftar lagarna och bestämmer över oss (http://www.munkhammar.org/blog/pdf/RiksdagsledamoternasYrkesbakgrund.pdf).

Engnér indelar ledamöterna i följande grupper:

1. Offentligt anställda – omfattar anställda i stat, kommun och landsting.

2. Heltidspolitiker, ombudsmän och rörelseanställda – omfattar anställda i

organisationer med stark anknytning till något politiskt parti och anställda i organisationer som till stor del finansieras med offentliga medel.  Exempel på sådana organisationer är HSB, Medborgarskolan, Vuxenskolan, ABF och LO-förbunden.

3. Privatanställda – omfattar anställda i privata företag, statliga aktiebolag, affärsdrivande verk samt organisationer utan offentligt stöd eller anknytning till politiskt parti. Till dessa räknas bland annat näringslivets organisationer och fackförbund utanför LO-kretsen.

4. Egna företagare – inkluderar även lantbrukare.

5. Övriga – omfattar pensionärer, studenter, värnpliktiga och arbetslösa.

Om min maktteori är korrekt borde Riksdagen till största delen bestå av representanter för de två första av Engnérs grupper. Det är precis vad den gör. Bilderna i länken (som jag inte lyckas kopiera) visar hur stor procentandel av partiernas ledamöter som tillhör grupp 1 respektive grupp 2.

	Offentligt anställda	Heltidspolitiker m m
Hela Riksdagen	33	29
Moderaterna	23	26
Folkpartiet	33	26
Centerpartiet	25	35
Kristdemokraterna	43	18
Socialdemokraterna	40	32
Vänsterpartiet	50	26
Miljöpartiet	42	40

I alla partier har de makthavande grupperna majoriteten av rösterna (utom hos moderaterna där makthavargrupperna bara segar sig upp till 49 procent). För den som tror på Montesquieus maktdelningslära är detta ett konstruktionsfel i den svenska demokratin. Det innebär att den lagstiftande och den verkställande makten, som enligt Montesquieu till varje pris måste hållas åtskilda, blir hopplöst intrasslade och därmed korrumperade. I ett system som det svenska kan folkets valda ombud alldeles för lätt ordna sinekurer åt sig själva och varandra genom att sätta dem på lönsamma jobb i staten.

För de amerikanska grundlagsfäderna, som var anhängare av Montesquieu och tog sitt uppdrag på allvar, var ett sådant korrupt system en styggelse. I den amerikanska konstitutionens första paragraf, sjätte avdelningen, står det att just det som vi tycker är självklart ska vara förbjudet: ”Ingen person som innehar en anställning hos Förenta Staterna ska kunna sitta i någon av de beslutande kamrarna medan han har sitt ämbete.”

Under sin tid som koloniserade underlydande hade amerikanerna sett hur den engelske kungen, deras fiende, mutade folkets valda representanter med välbetalt latmansgöra i den offentliga sektorn för att köpa deras stöd. Sådant ville grundlagsfäderna omöjliggöra.