Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.

Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?

Den olympiska kommittén har gått tvärtemot Internationella boxningsförbundets beslut förra året, då förbundet diskvalificerade Khelif från att tävla som kvinna på grund av höga testosteronhalter och både x- och y-kromosomer.

Den enda anledningen till att en person inte klarar det testet är att personen i fråga biologiskt sett är en man. Så varför har IOK fattat ett annat beslut?

Själva säger de att ”alla” ska ha rätt att idrotta, utan att diskrimineras. Det är naturligtvis rent struntprat. En överväldigande majoritet av jordens befolkning kommer aldrig i närheten av ett OS, även om de är aldrig så framstående i sin idrott.

Fiona McAnena, aktiv i Fair Play For Women, en organisation som försvarar kvinnors könsbestämda rättigheter med fokus på bland annat just idrott, menar att IOK har fattat ett ideologiskt beslut, för att inte stöta sig med hbtqi-rörelsen.

– Genom att göra det utsätter man kvinnor för stora risker, man riskerar faktiskt deras liv, säger hon i ett inslag i Good Afternoon Britain.

Hennes uttalande har fog för sig, särskilt när det gäller boxning och andra idrotter där muskelmassan har särskilt stor betydelse. Generellt är en helt vanlig mans slagstyrka 162 procent större än en kvinnas och han slår alltså slår 2,6 gånger hårdare än en kvinna. En vältränad boxare slår sannolikt ännu hårdare. Och det har ingen betydelse om de väger lika mycket och är lika långa, mannen har fortfarande den enorma fördel som beskrivs ovan.

Detta bör IOK rimligen känna till – ändå har man alltså sagt att det inte finns några förväntade fördelar för Khelif och dennes boxarkollega Lin Yu-ting från Taiwan som också diskvalificerats i ett könstest. Testet spelar ingen roll för IOK. Både Khelif och Yu-ting är registrerade som kvinnor i sina pass och det är tillräckligt.

– Vad de i själva verket säger med det ställningstagandet är att det räcker om en man identifierar sig som kvinna för att han ska kunna tävla mot biologiska kvinnor. IOK har uppenbarligen inga problem med att utsätta kvinnor för livsfara, säger Fiona McAnena.

För Angela Carini, som var Khelifs motståndare i skandalmatchen, blev det uppenbart efter några sekunder. Hon valde själv att avbryta matchen eftersom hon blev rädd för sin säkerhet. Efteråt sa hon att hon aldrig förr fått en så hård smäll och det säger en del, eftersom det här är en kvinna som varken är strykrädd eller ömtålig. Så oavsett hur Iman Khelif identifierar sig är det uppenbart att det var manlig styrka som visades upp under den 46 sekunder långa matchen.

Enligt Fiona McAnena, som jobbar mycket med de här frågorna, finns för övrigt ingen förvirring alls kring Iman Khelifs kön:

– Personer med Khelifs könstillhörighet är män, vars kön felbestämts vid födseln. De har vuxit upp som flickor men när de genomgår puberteten utvecklas de till biologiska män, oavsett hur de identifierar sig. Det är därför helt orimligt att låta dem tävla som kvinnor.

Den här typen av svårbestämd könstillhörighet är mycket ovanlig men i idrottssammanhang är den överrepresenterad. Och det tror jag, det. Om man har möjlighet att tävla mot kvinnor, när man själv har en mans fysiska förutsättningar, vet man ju med sig att man kommer att gå betydligt längre än om man skulle ställas mot andra män.

En person som tagit strid för att förbjuda alla typer av transkvinnor, även de som är födda med svårbestämbar könstillhörighet som Iman Khelif, är Caitlin Jenner, tidigare tiokamparen Bruce Jenner.

– Skillnaden mellan män och kvinnor existerar, i vårt DNA och våra kromosomer, och ligger till grund för den fysiska utvecklingen oavsett operativa ingrepp och i vilken fas man befinner sig. Det finns massiva fördelar och obestridliga skillnader när det kommer till manlig utveckling, säger hon.

– När det handlar om elitidrott, måste man tävla som sitt biologiska kön. Det är livsviktigt för att skydda idrottskvinnors integritet och säkerhet.

Det tycker alltså Caitlin Jenner, själv transkvinna. Men Internationella Olympiska Kommittén tycker istället att en biologisk man ska tillåtas slå kvinnor sönder och samman i en boxningsring.

Med de effekter detta får kan man på fullt allvar säga att hbtqi-rörelsen är lika kvinnofientlig som islamismen. Och det är kanske inte så konstigt som det verkar. Hbtqi-rörelsen är trots allt en rörelse som omfattar en betydande andel män som på olika sätt strävar efter att framställa sig som kvinnor och som blir djupt kränkta om de stöter på patrull.

Men man kan också fråga sig var feministerna håller hus. Visst finns det vissa som reagerar på det orättfärdiga i det här, men alldeles för många gör istället gemensam sak med hbtqi-rörelsen och kritiserar dem som problematiserar transkvinnors medverkan i idrott och andra sammanhang. Precis som när det kommer till islamismen väljer en stor del av de uttalade feministerna att stå på fel sida om historien.

Medan många av världens medier kritiserar IOK för beslutet att låta två biologiska män tävla mot kvinnor har de svenska medierna hållit en synnerligen låg profil. När SVT rapporterar om skandalmatchen och världens reaktioner kallar de det för en ”hatstorm” mot Imane Khelif, när det i själva verket handlar om rättmätig kritik mot IOK. Men så är förstås den svenska journalistkåren världens fegaste och ängsligaste och självklart vill ingen riskera att bli kallad ”transfob”, särskilt inte nu när Prideparaden står för dörren.

Foto: Den algeriske boxaren Iman Khelif, skärmdump BBC