Många menar att den politiska korrektheten eller wokismen, vilket jag menar vara samma lära, är undergångsdömd. När folk upptäcker vilka stolligheter denna filosofi leder till, hävdar dessa optimister, så startar ett allmänt tillfrisknande och det sunda förnuftet återtar kommandot över människornas sinnen. Det blir slut på manliga elitsimmare som efter att ha anmält könsbyte på Skatteverkets hemsida tilldelas utmärkelser såsom årets idrottsliga bragdkvinna.

En sådan vettets återkomst är tänkbar men enligt min mening inte särskilt sannolik. Det beror på att jag inbillar mig ha knäckt PK-ismens och särskilt identitetspolitikens framgångskod som i sin mest allmänna form säger att en folkgrupp definierar sig som förtryckt och för detta kräver kompensation.  

Folkgruppen i fråga kan vara nästan vilken som helst utom den vite mannen som i stället praktiskt taget alltid utses till det enskilda dramats förtryckare typ när despoten och bankdirektören Helmer tyranniserade hustrun Nora i Ibsen pjäs. Kvinnorna (alltså de vita av medelklass) blev den första folkgruppen som lyckades etablera sig som allmänt erkända offer för storskalig och organiserad nedvärdering från (de vita) männens sida och för detta vid det här laget kämpat i minst ett sekel för kompensation.

Samerna erbjuder ett annat exempel. De fick för hundra år sedan sin skallar mätta av rasbiologer (som mätte även andra folkgruppers huvuden). Samerna bestämde att mätningen var en sorts kränkning och krävde upprättelse av svenska staten vilket de också fått i form av ersättningar och löner.

Den svenske forskningsresanden Sven Hedin hade med sig skallarna efter avlidna människor i Tibet vilket sedermera föranlett nu levande tibetaner att begära kränkningsersättning av svenska staten. Motsvarande gäller andra ur- och naturfolk som också med tiden lärt sig av den framgångsrika kvinnorörelsen – och sedermera av de svartas på likartade grunder etablerade organisationer – hur PK-istiska slipstenar ska dras.

Min tes är alltså att PK-ismen inte bara är en modenyck som kan försvinna lika snabbt som den kom när folk upptäcker dess orimligheter. PK-ismen liknar inte sådana troligen tillfälliga infall som att direktörer inte längre ska bära slips eftersom PK-ismen, men inte den upphävda rekommendationen om slipsbruk, har en betydelsefull, för att inte säga avgörande, ekonomisk sida. Om jag exempelvis vore same och fick höra att skallmätning inte längre skulle räknas som förtryck och att jag därför skulle förlora min kompensatoriska samekvoterade lärarplats och tvingas söka den igen i konkurrens med lärare från andra folkgrupper så skulle jag förstås kämpa emot under kränkta tårar.

Är då PK-ismen för evigt installerad i vårt samhälle? Finns det tillräckligt med folk som har något att vinna på denna lära – och glöm inte bort hela den välorganiserade apparat av professorer, byråkrater, journalister och NGO-funktionärer som via staten låter sig försörjas genom dessa tesers inflytande på den allmänna opinionen! – för att dessa med gemensam kraft ska kunna stoppa förnuftets uppror mot de galna teorierna? Inte otroligt om du frågar mig.