Vladimir Putin är känd eller, om du föredrar, ökänd för sitt uttalande om att Sovjetunionens kollaps i slutet av 1991 var en av nittonhundratalets ”stora geopolitiska katastrofer”. Han har mig veterligen inte förklarat vad han menar med det vilket satt myror i huvudet på mig. Det antas allmänt i västerlandet att Putin i egenskap av gammal rysk KGB-agent självklart solidariserade sig med Sovjetunionen som idé och konstruktion och att den katastrof han beklagade rimligen måste ha varit sovjetstatens sönderfall.

Om man accepterar grundföreställningen att Putin i egenskap av ryss satte Sovjetunionen så högt att han betraktade dess sammanbrott som århundradets stora geopolitiska katastrof förefaller detta logiskt. Putin själv kan då tolkas som en överlevande politruk från det gamla sovjetsystemet med en stark ambition att återupprätta det gamla kommunistiska imperiet. I det perspektivet blir det nu pågående Ukraina-kriget en avbild av det kalla kriget där hegemonerna USA och Sovjetunionen stod emot varandra med den skillnaden att USA nu gjort Ukraina till sitt ombud (samt att det kalla kriget nu blivit varmt).

I detta schema skulle Ryssland vara en kopia av Sovjetunionen med planer att fortsätta ursprungslandets imperialistiska politik inklusive dess strävan att expandera sitt territorium. Putins krig mot Ukraina följer direkt av den gamla sovjetiska geopolitiska strategin.

Det kan hända att en sådan tolkning är korrekt. I detta kalla krigs-perspektiv är det fullt rimligt för Väst att ha som mål att till varje pris bekämpa Putin och troligen att helt förkasta tanken på förhandlingslösningar eftersom ryssarna som bärare av sovjetkommunistiskt idégods i alla fall aldrig skulle respektera ett freds- eller stilleståndsavtal utan i stället fortsätta kriget för att, så fort tillfälle gavs, förflytta Nato västerut.

Men det kan också hända att Putins uttalande om nittonhundratalets stora geopolitiska krasch inte betyder att han längtar tillbaka till Sovjetunionen. Han kanske är mer ryss än kommunist. Det han beklagar kan i själva verket vara det ryska debacle som följde av den sovjetiska strategin. Det kan hända att det är Ryssland, inte Sovjetunionen, han kämpar så ihärdigt för att återupprätta. I så fall vore det naturligt om han ville ha åtminstone en del av Ukraina, som varit både ryskt och sovjetiskt, tillbaka medan Östtyskland, som stått under sovjetkommunistiskt men inte nödvändigtvis ryskt inflytande, kan slippa undan.

Själv har jag en egen uppfattning om vad man skulle kunna mena med att händelserna år 1991 var århundradets stora geopolitiska katastrof. Före Sovjetunionens kollaps levde vi i en bipolär värld vilket var otäckt på många sätt men hade fördelen, visade det sig, att hegemonerna balanserade varandra genom ömsesidigt skräckvälde så att båda höll sig i schack.

Men efter 1991 blev världen unipolär eftersom den ena hegemonen låg tillfälligt golvad (ett tillstånd som Putin alltså ägnar all sin kraft åt att slippa ur). USA hade plötsligt monopol på möjligheten att bedriva storkrig och kunde övergå till att spela en ny roll i världsordningen, nämligen som internationell polismakt med uppgift att kväsa nationella stridigheter som såg ut att på allvar hota världsfreden samt att, vid behov, med våld avsätta olämpliga nationella regeringar och tillsätta nya, till exempel att göra slut på Saddam Hussein och Muammar al-Ghaddafi och uppmuntra Augusto Pinochet. Dessa föreställningar om en ny världsordning visade sig vara naiva, men många trodde på dem, även jag.

Den viktigaste effekten av unipolariteten tog några år att utveckla och borde ha förutsetts av kloka människor som funderat lite över tingens ordning, närmare bestämt den överordnade princip för mänsklig samvaro som säger att all makt korrumperar. Har man all makt tror man sig snart vara oslagbar och oöverträffat intelligent (hur skulle man annars kunna ha fått all makt?). Man vänjer sig vid att aldrig behöva bry sig om någon annan. Man blir helt enkelt högmodig. Och enligt det gamla svenska talesättet så går högmod före fall. Hybris leder till sönderfall lika säkert som den stalinistiska kommandopolitiken krossade sovjetekonomin.

Är det inte just detta som under trettio år sedan 1991 drabbat den återstående hegemonen, således USA? USA har ansett sig kunna bomba sig fram till alla lösningar det önskat sig men till slut, av erfarenheterna, tvingats inse att tillvaron krånglar och jävlas även med den som tror sig allsmäktig. Till slut får han sticka svansen mellan benen och ge sig av ungefär som vid USA:s pinsamma reträtt från Afghanistan.

Denna hybris som nu hotar USA hade inte uppstått om det inte vore för Sovjetunionens sammanbrott. Därför var detta sovjetiska misslyckande århundradets stora geopolitiska sammanbrott, kanske det största.