Jag sjunger, eller snarare deklamerar, Kungssången – du vet den som börjar ”Ur svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram!” – oftare än du tror och det är inte så mycket för att jag grips av rojalistiska känslor utan för att versen med sina femtiotvå stavelser är ett unikt hjälpmedel för att kontrollera antalet kort i en kortlek.

Häromdagen påmindes jag om denna sång, författad av 1800-talsförfattaren Strandberg, signaturen Talis qualis, eftersom omständigheter hade satt en femhundrasidig bok vid namn Svea kallar – Patriotisk dikt under tusen år i mina händer. Boken innehåller flera hundra verser, sånger, kväden, dikter av nästan lika många författare sedan vikingatiden. Jag kämpade länge för att inse vad som var speciellt med denna tusenåriga litteraturskatt bortsett från att det enligt undertiteln handlar om patriotisk dikt. Det är egentligen förvånansvärt eftersom texterna innehåller så många uttryck, rader och brottstycken som blivit fasta rekvisita i vårt ordförråd utan att vi anar varifrån det härstammar:

Framåt, I gossar blå!

Förfäras ej, du lilla hop!

I slott och koja.

Svaja högt, du trogna svenska flagga, ärad, fruktad som förut!

Upp med fanan, vart det bär, håll den hela livet kär!

Fall, julesnö och susa, djupa mo!

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.

Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas.

Sverige är mitt allt på jorden! Intet är som Sverige kärt!

Fädernas kyrka i Sveriges land

Redaktören Michael Jay ger små antydningar i sina hjälpsamma inledningar till varje diktkälla. Han liksom suckar över en del författares bristande litterära kompetens och antyder att hela den litterära genre han besvärat sig med att ställa till vårt förfogande tills vidare verkar dödsdömd. Och ja, det är svårt att föreställa sig exempelvis en nyskriven panegyrisk hyllningsdikt på några hundra sidor till Karl XI som ju ändå var ett slags socialdemokrat före sin tid och tog från de rika och gav till de fattiga, det vill säga jord från adeln för att gynna eftersatta människor och bereda dem plats i sin nya armé.

Men på sidan 467 hittade jag koden till tusen års verser. Det är en dikt av Paul Nilsson som heter För Sverige och inleds: ”Jag är så glad, att jag är svensk”. Det är den formel som tusen års pennfäktare och versrimmare har följt hur stora motgångar de än fått utstå. Till och med svensk historias mest storslagna nederlag, slaget vid Poltava 1709, då Karl XII slutligt spelade bort det svenska stormaktsväldet, anser dramatikern Frans Hedberg var ärofullt:

Men fast vår lycka svek, vår ära
gick fläckfri ur sitt nappatag,
och därför högt vi hjässan bära
och fira stolt vårt nederlag…
”Det folket är ej lätt att kuva
som firar så sitt nederlag!”

Den svenske mannen, inte minst den stridslystne soldaten, var full av dygd, fromhet och mod. Så här skriver Hedvig Charlotta Nordenflycht:

Han är den fromma tapperhet,
som vett med mandom blanda vet,
en prydnad för soldaters hop,
men gör utav sig själv ej rop.
I honom kännes grant igen
den gamla art av svenske män.

Men är inte detta bara tusen års propaganda på femhundra sidor? frågar du. Fake news och misinforation? Jo, det måste det vara, som vanligt är det makten som formar smaken enligt principen att ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. Makten belönade dem som svarvade de bästa rimmen. Det står till exempel om poeten Silfverstolpe ”att han blev rikligt dekorerad med kungliga ordnar”.

Men är det i så fall inte märkvärdigt att tusen års diktning hade som syfte att förmå svensken att känna sig särskilt glad för det han var svensk? Så är det ju inte idag. Idag hyllas ingen medborgare för mod, fromhet, krigslängtan och pliktkänsla. Det beror enligt min mening på att staten tidigare ville avla fram modiga, kungatrogna, lydiga och dödsföraktande soldater medan staten idag tvärtom vill göra medborgarna till svaga offer och därmed till arbetsmaterial för det härskande välfärdsindustriella komplexet.