Det är sommarlov och i det nya Sverige (som inte alls har förändrats om du frågar besserwissers som Bengt Westerberg) förknippas sommarlovet inte längre med bad, lek och utomhusaktiviteter. I det nya Sverige är det istället rekryteringstider.

Det är samma sak varje år, från mitten av maj fram till dess att skolorna börjar i augusti. Sommarlovet har blivit ett bekymmer – en tid då kommunerna måste lägga mer och mer skattepengar på att ta ett ansvar som överhuvudtaget inte borde vara skattebetalarnas. Och det ifrågasätts inte ens.

Det framgår tydligt i Sveriges Radios reportage den 22 juli, med rubriken ”Unga i riskzon: Gängen rekryterar under sommarlovet – så agerar kommunerna”. Här presenteras fenomenet som en ren självklarhet, som om det alltid varit så här:

”Det bristande sociala sammanhanget när skolorna slutar innebär att barn och unga riskerar att dras in i kriminalitet. För att motverka det har flera kommuner med utsatta områden ökat omfattningen av sina sommaraktiviteter i år, visar Ekots enkät.”

Redan hårt belastade skattebetalare ska alltså lägga extra pengar på att se till att andras barn ska ha något att göra på sommarlovet så att de får ett socialt sammanhang. Vad hände med föräldraansvaret? Eller har vi helt enkelt strukit det ordet ur SAOL?

Det verkar så. I alla fall när det gäller vissa grupper. Sådana som räknas som ”utsatta”. Vilket oftast innebär att de har en annan etnisk bakgrund än svensk. Då pratas det hellre om samhällsansvar istället för föräldraansvar. När utlandsfödda föräldrar på Järvafältet misslyckas med att hålla sina ungar inne om nätterna och borta från de kriminella gängen är det ”allas” ansvar, inte deras eget.

Och de kriminella gängen då? Varifrån kommer de? Det är inte direkt Lasse, Bosse och Olle som rekryterar. Inte sällan är det släktingar till de familjer vars barn kommunerna nu febrilt försöker hitta på aktiviteter åt.

Sånt ska man inte prata om. Det är inte förenligt med det nya narrativet om vissa gruppers oändliga utsatthet. Minns bara grötskandalen, när opinionsbildaren Lena Andersson dristade sig till att påstå att gröt är nyttigt och billigt och fungerar alldeles utmärkt som frukost även åt barn i så kallade utsatta områden. Hon fick löpa gatlopp i pressen, jämfördes med Hitler och gröt blev något oerhört skamligt som inte skulle nämnas .

De extra sommaraktiviteterna förläggs till så kallade utsatta områdena – områden över vilka det redan strösslas enorma pengar. Och de pengarna måste tas någon annanstans. När vissa barn gynnas så drabbas andra. Men barn som inte bor i så kallade utsatta områden anses per automatik vara privilegierade, även om de har föräldrar som är låginkomsttagare och aldrig har råd att göra något extra.

För dessa barn antas sommarlovet vara en härlig tid, även om de har föräldrar som jobbar och är hänvisade till sin egen driftighet. Dessa barn förväntas kunna bre några mackor och cykla ner till utomhuspoolen eller stranden, precis som barn gjort i alla tider. Vilket de också kan.

Att det bland vissa grupper finns barn och unga som inte kan det beror inte på samhället eller på någon särskild utsatthet – utan på att det i dessa grupper finns alldeles för många föräldrar som inte tar sitt ansvar.

Det är dock ingenting som Sveriges Radio gör nyhetsinslag om.