I lördags ägnade maken och jag oss åt något så trevligt som att åka raggarbil. En god vän till oss kom förbi och tog med oss på en tur i sin Ford Fairlane och för mig, som växte upp i en stad där jänkarbilarna var nästan lika vanliga som Volvobilar, är det alltid ett härligt nöje att få glida fram i en dylik. Och som så ofta, när man träffar gamla vänner man inte sett på ett tag, avhandlade vi förstås sakernas tillstånd och jämförde det Sverige som en gång var med Sverige 2024.

Det som alltid slår mig, när jag diskuterar sådana här saker, är att så många av oss förenas i åsikterna om Sveriges tillstånd. Oavsett var vi bor, vilka jobb vi har, vad vi har för politisk åskådning och så vidare går tankarna i ungefär samma banor. Det är så oerhört mycket som inte fungerar i Sverige längre.

Samtidigt börjar intresset för svensk kultur öka. Den ständiga ivern att förminska och osynliggöra svensk kultur börjar alltså ge effekt på ett helt annat sätt än kulturförminskarna själva hoppats på. Det vi uppfattar som typiskt svenskt, till exempel att glida fram i en jänkare en solig sommardag (jo, en hel del av det vi kallar ”americana” ÄR för många typiskt svenskt), väcker större intresse idag än det gjorde för kanske femton-tjugo år sedan. Vår vän berättade att han har märkt det på bilträffarna han besöker och själv märkte jag det även i lördags. Jag kan inte minnas att folk kom framrusande från uteserveringar för att fråga om bilmodell, eller gjorde tummen upp varannan minut, när jag åkte jänkare i ungdomsåren. Men så var det nu.

Här i Stockholm kan man också se det på reaktionerna över att stadens styre, med Miljöpartiet i spetsen, har beslutat stänga det klassiska cruisingstråket Sveavägen för biltrafik under sommarhelgerna. Folk är rosenrasande, för att uttrycka det milt. Och det gäller inte bara bilägarna själva. Folk går man ur huse för att kolla på snygga bilar och njuta av sommarkvällen, det är sedan gammalt.

Miljöpartiet hävdar att de boende på Sveavägen klagar på ”skräniga cruisers” och vill istället skapa ”liv och rörelse med loppisar, torghandel och kulturaktiviteter”. Som om det skulle bli tystare av det, liksom. Och som om den som väljer att bo mitt i Stockholms city överhuvudtaget kan räkna med tysta kvällar och nätter.

För övrigt kan Sveavägen aldrig bli något mysigt promenadstråk, det tåget gick redan under de förödande stadsrivningarna på 60-talet. Utan sommarens cruising är Sveavägen en död sommargata, hur många blomkrukor de än placerar mitt i gatan, hur många restauranger som än öppnar uteserveringar och hur många som än släpar dit sina sunkiga loppisprylar.

Det ökande intresset för svensk kultur märks också på andra områden. Dansbandsveckan i Malung lockar fler besökare för varje år och hembygdsrörelsen, som i princip var dödförklarad för ett par decennier sedan, är vital som aldrig förr.

Överallt pyr det av hembygdskärlek och av kärlek till den svenska kulturen. I ett Sverige där vi inte längre känner igen oss när vi ser oss omkring vänder vi oss till det vi minns och tycker om. Det kan vara cruising i en jänkare, en kopp kaffe med dopp på hembygdsgården eller en sväng på dansbanan – det är Sverige så som vi vill ha det och det är den kultur som ingen kan ta ifrån oss.

Foto: Cruising på Sveavägen, Wikimedia Commons