Det är svårt att veta om de olika partierna har olika uppfattningar i frågan om hur många migranter som ska beviljas uppehållstillstånd. Man kunde tro att statistiken över årligen beviljade uppehållstillstånd i så fall med siffror skulle peka på tydliga skillnader vid regeringsskiften. Men så är det inte (enligt vad jag tror att jag lyckats plocka fram från Migrationsverkets hemsida).

Uppehållstillståndens antal tycks snarare variera slumpmässigt över tiden än de låter sig påverkas av de styrande regeringarnas eventuella ideologi:

År	Totalt antal beviljade uppehållstillstånd	varav avseende arbetsmarknaden
2019	117 913	43 250
2020	89 009	32 382
2021	95 163	39 270
2022	142 179	41 396
2023	102 139	36 514

I den mån något alls styr beviljandet av uppehållstillstånd så verkar det i varje fall inte vara den svenska regeringen. Även om man av siffrorna inte kan upptäcka några partiskiljande skillnader så finns det en konflikt mellan Sveriges arbetsgivare representerade av Svenskt Näringsliv och regeringen. Det kan man förstå.

Många svenska företag har brist på lämplig arbetskraft där lämplig betyder välutbildade och arbetssugna människor som med ett minimum av krångel snabbt kan inställa sig på de kompetenssvultna svenska arbetsplatserna. Höga lönekrav och obefintliga kunskaper i lokalspråket spelar ingen roll – försök att på svenska tilltala en kypare eller en slumpmässigt utvald medmänniska i Stockholm så ska du få se.

Näringslivet vill släppa in hur många arbetssökande som helst och ur detta rika utbud välja sådana individer som de hoppas ska fungera bäst. De andra, som vid fritt insläpp skulle slinka med skulle bestå av en väldig massa människor. Men dessa behöver arbetsgivarna inte bry sig om eftersom sådant folk ska hanteras av regeringen eller gå under jorden och inte hanteras alls.

Regeringen – oavsett partitillhörighet – ser inte alls saken på det sättet eftersom företagsamhetens bekvämlighet i det här fallet direkt kan översättas till krångel och besvär för nationens ledare (utom förstås att det välfärdsindustriella komplexet alltid behöver nya klienter; det finns solkant bakom många moln). I övrigt har en genomsnittlig migrant mycket litet som kan intressera näringslivet och därför praktiskt taget inget som engagerar staten. I kraft av internationellt erkänd humanitär stormakt känner sig staten dock tvungen att antingen försörja migranterna och sverigeanpassa dem (vilket för det mesta är utsiktslöst) eller också tappa kontrollen över dem och nödgas till tafatta försöka utvisa dem (vilket inte alls går; minns Anders Ygemans patetiska löfte häromåret att utvisa minst 80 000 migranter som inte fått uppehållstillstånd).

Märkvärdigt nog tycks regeringen försöka lösa problemet genom att trakassera svenska företagare. För att slippa några arbetssökande över huvud taget och därmed slippa hantera dyrbara misstag som skulle slinka in vid fritt insläpp vill regeringen höja lönekraven för invandrare (till cirka 36 000 kronor i månaden så att lågteknologiska företag inte ska kunna anställa en flitig men lågutbildad utlänning). En annan form av trakasseri är att byråkratisera processen så att en företagare som behöver en utländsk anställd genast tappar lusten. Här är Migrationsverkets tips till sådana:

1. Säkerställ att personen du vill anställa har ett giltigt hemlandspass där personens namnteckning finns synlig.
2. Se till att det finns ett yttrande från facket gällande anställningen. Det är du som arbetsgivare som skickar information om anställningen till det berörda fackförbundet.
3. Teckna rätt försäkringar för den du vill anställa. Ett krav för arbetstillstånd är att det finns sjukförsäkring, livförsäkring, trygghetsförsäkring och tjänstepensionsförsäkring.
4. Säkerställ att personen du vill anställa ger korrekta uppgifter om sin bostad, i de fall det krävs. Det gäller vid förstagångsansökningar där det finns medföljande familj och i samtliga förlängningsansökningar där man samtidigt ansöker om permanent uppehållstillstånd.
5. Tänk på att personen du vill anställa måste slutföra sin del i e-tjänsten innan ansökan kan skickas in och registreras.

Av detta drar jag slutsatsen att vår tids svåraste politiska problem – inte bara invandringspolitiken utan till exempel också klimatpolitiken och skolpolitiken och infrastrukturpolitiken – inte bestäms av sådant luftigt och för det mesta oklart politiskt pladder som hörs i partiledardebatter utan av frågor av hårdare virke som om Sverige har kraften och beslutsamheten att spärra in eller sparka ut folk som inte ska gå på våra gator och ej heller ska erhålla den generösa försörjning som Sveriges ledare fortfarande betraktar som nationens adelsmärke.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt säljs på rea.